Inlandet, nedläggningarna och framtiden

…fortsättning på föregående blogginlägg.

Några saker är nödvändiga att slå fast för att diskussionen om nedläggningarna i inlandet ska bli konstruktiv och framåtsyftande.

Nedläggningarna är olyckliga och ogenomtänkta utifrån en långsiktig analys av möjligheterna och fördelarna i framtiden med att bedriva den här typen av myndighetsverksamhet i glesbygdskommuner.

Någon annan utångspunkt för kritiken blir svår att försvara.

Myndigheter har ett ansvar att vara effektiva och rationella – man kan inte bevara kontor och jobb av regionalpolitiska skäl när allt annat talar för att de borde ligga någon annanstans.

Argumentationen att man bör undvika nedläggningar därför att orterna redan är döende är alltså livsfarlig för inlandet. Den kommer inte att vinna något gehör.

Utgångspunkten måste vara den motsatta: med snabb teknisk utveckling, omfattande investeringar, nya livsmönster, framväxande småföretagaranda uppmuntrad av en bättre regeringspolitik och optimistiskt stämning finns det all anledning att se positivt på glesbygdskommunernas framtidsutsikter.

Där kan företagande och investeringar skapa nya jobb och aktiv inflyttning som lägger grunden till god välfärd och skola.

Där finns en potential som ska vårdas, inte misstros.

Att i det läget följa gamla mönster när myndigheter omorganiserar och effektiviserar, fortsätta ett gammaldags centraliseringstänkande och faktiskt och symboliskt ge inlandskommunerna en ordentlig knäck när det gäller serviceutbudet är feltänkt.

Utifrån en rationell analys av myndigheternas organisation och uppdrag är det lätt att hitta argument mot dessa nedläggningar. I själva verket tycks de motiverade delvis av en misstro mot glesbygden, alltså ett slags anti-regionalpolitik. Det är inte vettigt.

Risken är givetvis överhängande att nedläggningarna, som jag skrivit tidigare, blir självuppfyllande profetior, att de förändrar förutsättningarna för inlandet på ett sätt som ger dem skenbart rätt i efterhand.

Men även inlandskommunerna måste själva tala tydligare om sin livskraft, inte fastna i ett passiviserande behovstänkande gällande bidrag och centralt omhändertagande.

Frågan har också – även om ministrar inte kan och ska styra direkt i sådana här frågor och vi snarare bör sträva bort från den gamla typen av socialdemokratisk pampvälde – en politisk dimension.

Socialdemokratins långa välde och övergripande politiska inriktning har inte varit bra för de grundläggande förutsättningarna i glesbygdskommuner, men partiet har trots det i val efter val fått väljarnas stöd till en politik i gamla hjulspår.

Nu har en ny regering chans och skyldighet att förbättra möjligheterna genom en bättre utbildnings- och näringslivspolitik som ger framgångsrika små kommuner goda möjligheter att behålla gamla och locka nya invånare.

Men ytterst påverkar givetvis även de politiska beslutsfattarna hur myndigheterna är organiserade och väljer att utforma sin verksamhet.

Därför vore det välkommet, när protesterna mot nedläggningarna växer, med en grundlig analys av hur mottot "Hela Sverige ska leva" hanteras av en ny alliansregering vars övergripande politik är betydligt mer glesbygdsvänlig än den tidigares, men under vilkens första år nedläggningstrenden från socialdemokraternas tid alltså fortsätter som vanligt.