Att bebygga Ön med rätt utgångspunkter

I en signerad text på dagens ledarsida så fortsätter jag att fundera kring Öns framtid och formulerar några utgångspunkter som jag tycker borde vara vägledande för beslutet, oavsett vilken volym man till sist väljer att satsa på:

’Att bebygga Ön med rätt utgångspunkter

Om man går in på Umeå kommuns hemsida så kan man titta på hur den tänkta byggnationen av Ön skulle kunna komma att se ut och även läsa kommunens konsekvensutredning.

Det är skrämmande och kittlande på samma gång.

En del bilder antyder att Öns norra del ska omvandlas till en modern form av betongförort: tät, stereotyp bebyggelse, något monstruös med tanke på läget och miljön, tråkig vy från andra sidan älven och med få spår av den kreativa staden som vill göra ett unikt läge till en alldeles speciell attraktion.

En sådan exploatering vore beklaglig.

Men här och var i bildmaterialet, som förstås inte är arkitekternas slutidéer, kan man samtidigt ana att en bebyggelse med viss volym – vilket ju kan vara en förutsättning för att fler ska få chansen till inflytt och de ekonomiska boendevillkoren inte ska bli orimliga – skulle kunna bli lyckad.

Jag tror att det avgörande är vilka utgångspunkter man har.

Några borde vara givna:

Öns kvaliteter och i dag outnyttjade potential som grönområde måste bevaras och förverkligas även om ny bebyggelse tillkommer.

En förutsättning för att Ön ska bli en levande grön punkt i den växande staden är ju att fler kan bo där, att liv, närvaro och rörelse uppstår. Men den gröna känslan måste också prioriteras och en generös tillgång till älvnaturen säkras på ett intelligent, inte pliktskyldigt sätt.

Och grönområdet måste bjuda in alla umebor, inte bara inflyttade. Man kan utforma stadsdelar så att de fungerar bra uteslutande för närboende. Men Ön borde vara en attraktion som skapar rörelse över vattnet och vidgar staden för alla.

Arkitekturen måste, oavsett höjd, material, volym och placering, förena smakfullhet med djärvhet, vackra lösningar med nyskapande form. Bort med det fantasilösa, förutsägbara.

Misslyckas man med att använda Ön för att skapa en unik vy är det ett historiskt nederlag.
Lyckas man kan Umeå få det efterlängtade motiv som signalerar en förmåga att ro flera ambitioner i hamn samtidigt.

Utmana konventioner, våga! Arkitekturen ska lysa under många decennier i en tid när det kreativa, identitetsrika, eggande kommer att stå i centrum.
Att inte göra något djärvt, inspirerande av Ön vore ett svek.
I vilken skala återstår sedan att debattera, men djärvhet behöver inte vara liktydigt med stort, lika lite som gröna lösningar behöver betyda smått.

Under hösten väntar nytt utredningsmaterial och en ytterst livlig debatt om Öns framtid. Säkert kommer överord att växlas.

Men det viktiga är att alla aspekter hinner belysas, att det inte stannar vid typiskt teknokratiska hjärtefrågor som antalet lägenheter eller vägdragningar, utan att även lösningar när det gäller estetisk utformning, vyer, tillgänglighet, livsmiljö och ekologi hinner värka fram som gör Ön rättvisa och ger Umeås framtida generationer något att vara stolta över, inte sucka åt.’