Alliansen måste visa att den existerar och utvecklas

Finansminister Anders Borg talar om ett stramt budgetläge inför regeringens förhandlingar i helgen. Det här till ritualen att en finansminister gör förebyggande utspel för att hålla förväntningar i schack.

Men det verkligt intressanta blir vad regeringen väljer att tala om utöver jobb och ekonomi – områden där situationen ser ljus ut och den förda politiken kan förväntas uppnå goda resultat även under kommande år utifrån konjunkturens förutsättningar.

Vad debatten, opinionsmätningar och allianspartiernas uppträdande visar är att regeringen inte får snöa in på enbart arbetslinjen eller koncentrera sig enbart på redan gjorda uppgörelser.

Det handlar dels om att de enskilda partierna måste föra vitala idédebatter, men också om att alliansen som regeringsunderlag måste visa att den har energi, samarbetsvilja och samordningsförmåga som räcker för en hel mandatperiod.

Och regeringens ledande ministrar – framför allt den frånvarande statsministern – får inte göra sig bekväma i tron att deras opinionsbildande uppgift, nödvändigheten av att hela tiden på nytt förklara och försvara gjorda reformer, lyfta blicken och sätta in enskildheter i ett större sammanhang, klarades av i förra valrörelsen.

Alliansen och dess fyra partier måste ta debatten varje dag samtidigt som man vågar tänka vidare, utveckla visionerna för kommande år och så smått för nästa mandatperiod. Annars kommer väljarna fortsätta att vara svalt inställda.

Konkurrensen är ju inte hård på området.

Socialdemokraternas uppsving kan i huvudsak förklaras av en gammal vana i Sverige vid socialdemokratiska regeringar som fört till ett lätt nostalgirus i opinionen och nervositet inför förändringar av gamla, låsta system – och av det faktum att väljare som inte blivit övertygade av regeringens sätt att företräda sin politik kunnat projicera alla sina önskemål på en socialdemokratisk ledning som inte sagt särskilt mycket alls om vad den vill göra.

Missnöjet med enskilda reformer har synts direkt i opinionsmätningarna, medan stödet för många andra reformer inte tagit sig uttryck i konkreta, mätbara partisympatier. Det är ett av alliansens dilemman.

De få gånger som socialdemokratins företrädare konkretiserat sin politik har många kommit ihåg varför det blev maktskifte mitt under högkonjunkturen och stödet för oppositionen har sjunkit, om än fortfarande på höga nivåer.

Nu har regeringen chansen, efter en mer normal och förberedd budgetprocess än förra året, att återta initiativet i den politiska debatten och visa att alliansen fortfarande existerar och förmår att utvecklas på det sätt som en regeringskoalition måste.