Vi gå över daggstänkta berg, fallera
Det är fascinerande när man som förälder tillsammans med ett barn går tillbaka till sånger och barnböcker som man minns från den egna barndomen men vars innehåll man nu kan konstatera att man aldrig reflekterade särskilt mycket över.
’Vi gå över daggstänkta berg’ är ju en klassisk sång som vi sjöng tusentals gånger hemma när jag var liten.
Men först ikväll, när jag sjungit den i egenskap av förälder, upptäcker jag plötsligt texten – och framför allt andra versen:
’De gamla och kloka må le, fallera,
vi äro ej förståndiga som de, fallera.
Men vem skulle sjunga om våren den unga,
om vi vore kloka som de? Fallera.’
Samtidigt slår det mig, ett ögonblick efter den första identifikationen med de unga, att jag förstås nu mer tillhör de gamla och kloka som ler, fallera.
