En dag med fullmäktige i örat

Några anteckningar, höstens första fullmäktigesammanträde i Umeå: Skola, rättvisemärkning, miljökvalitetsnorm, folkomröstningskrav, regioner.

Jag missade den första timmen på grund av ett tandläkarbesök, men sedan gick jag omkring med snäcka i örat och lyssnade till debatten resten av dagen.

Tyvärr fanns det ingen tid att närvara på plats den här gången, men förhoppningsvis blir det läge för lite livebloggning vid något kommande sammanträde.

Några kommentarer om dagens övningar:

Skolan: en debatt om kvalitetsutvärdering på initiativ av folkpartiets Britt-Marie Lövgren och en debatt om hörselkåpor i skolan på initiativ av moderaternas Anders Ågren där man i båda fallen anar hur socialdemokraterna långsamt planerar att backa från tidigare attityder, men utan att vilja göra det helt eller erkänna det öppet.

Hörselkåporna tycker jag är en väldigt intressant fråga där jag i sak faktiskt håller med både motståndarna och förespråkarna.

Å ena sidan: Det är skandal om hörselkåpor får ersätta vuxenvärldens ansvar för att skapa en bra arbetsmiljö i skolan och det borde ytterst sällan förekomma en sådan ljudvolym i ett klassrum att hörselkåpor känns som ett nödvändigt alternativ.
Å andra sidan: Om enskilda elever på det sättet kan hitta inre ro och höja koncentrationsförmågan så varför inte – alla elever är unika inidvider och vägarna till arbetslust och arbetsro kan vara många).

Rättvisemärkning: det är en utmärkt, liberal idé att försöka få Umeå att bli en så kallad Fair Trade City genom rättvisemärkt upphandling och stort utbud av rättvisemärkta produkter.

Det är ett lysande exempel på hur man kan använda marknadsekonomiska mekanismer för att förbättra villkoren för utsatta människor och göra viktiga ställningstaganden för miljö och anständiga arbetsvillkor.

Och i dag finns det ju en bredd på och kvalitet i det rättvisemärkta sortimentet som gör en sådan strategi möjlig.

Miljökvalitetsnormen: åtgärdsprogrammet för minskade kväveoxidutsläpp och bättre luft i Umeå är i det stora hela bra och innehåller flera välbetänkta punkter.

Men något luddigt är det ändå så länge kommunen sitter där – med arvet från gamla misslyckanden? – och är helt beroende av att staten ger klartecken för en ringled runt staden för att utsläppskraven ska kunna uppfyllas.

Vägfrågorna lär fortsätta att vara en följetong i debatten under hösten, och i väntan på en lösning så är det alltså tveksamt om övriga åtgärder räcker för att få till en rejäl förbättring av luftmiljön i Umeå.

Folkomröstningskrav: miljöpartiet vill se en folkomröstning angående Öns framtid. Det är lätt att hålla med om frågans stora betydelse och om behovet av en omfattande förankringsprocess, men det är lika lätt att hålla med om invändningarna mot en folkomröstning i detta skede.

Den parlamentariska demokratins ställning och ansvar borde snarare uppvärderas än nedvärderas – och det är svårt att se hur en folkomröstning om Öns framtid skulle utformas konkret, med vilka alternativ i vilket läge av planeringen.
Den tänkta beslutsgången känns som ett bättre alternativ.

Regionerna: Man kan ana vissa spänningar inom partierna – framför allt inom den socialdemokratiska ledningen i Umeå – i frågan om regionernas framtid och Ansvarskommitténs förslag.

Men det är bra att debatten hålls vid liv, som flera talare påpekade i fullmäktige. Västerbotten skulle kunna ha mycket att vinna på en nyordning där de fyra nordligaste länen går samman i enlighet med Ansvarskommitténs grundtankar.

Förutsättningarna är att alla aktörer vill och att det finns en folklig acceptans för en sådan regionbildning – men den kan ju aldrig uppstå om inte de lokala politikerna fortsätter att argumentera och diskutera varför förändringar är nödvändiga om Norrland på bästa sätt ska kunna öka sin konkurrenskraft och samla sina resurser.