Vy över Umeå, en favoritplats, en höstdag

Om jag inte vore en sådan teknisk eftersläpare så skulle jag naturligtvis med en bild, som andra bloggar här på vk.se, visa vad detta inlägg handlar om, men förhoppningsvis lär jag mig hur det går till inom kort.

I alla fall: En av mina favoritplatser i Umeå ligger uppe vid sjukhuset, ovanför blå vägen, med utsikt över hela staden i flera väderstreck.

Umeå ger ett både växande och överblickbart intryck där ovanifrån – flera tidslager går att skåda i arkitektur och böljande björkar om man låter blicken svepa.

Älvens lopp och molnen ger en aning om havet, fast det inte syns. Järnvägen skvallrar om forna tiders och kommande tiders transporter söderöver och norröver.

Har man tur lyfter eller landar ett plan också borta vid flygplatsen.

Och skogarna, naturligtvis, för av dem är vi omgivna.

Inte för att jag är något fan av bullriga vägar mitt under näsan, men sådana där vyer är min grej.

Trots att det är en rejäl omväg går eller cyklar jag ofta genom universitetscampus, via sjukhuset och ner längs älven när jag beger mig in till stan.

Skulle en roman som Strindbergs Röda Rummet utspela sig i Umeå skulle huvudpersonen nog höja sin näve från den utkikspunkten.

I dag på morgonen var det extra vackert, trots snålblåst som min alldeles för tunna jacka inte skyddade för; det var som om staden hade stelnat något i en tidig höstdag, blivit både skarpare och sprödare, som om ett fotoprogram fixat lite med bilden, ändrat färgerna något.