Snabbanalys av försvarsministerns avgång

Bråket mellan försvarsministern och finansministern om förslagen på nedskurna budgetanslag till försvaret har nu alltså fått till konsekvens att Mikael Odenbergs avgår i protest mot den inriktning försvarspolitiken enligt hans mening får i regeringens kommande budget.

Alliansen kom väl förberedd till regeringsställning på vissa områden, men sämre förberedd på andra.

Försvarspolitiken tycks ha varit ett sådant område där många oklarheter förelegat om vilken inställning en alliansregering egentligen skulle ha till försvarsmaktens framtida utformning och prioriteringar.

Mikael Odenbergs förväntningar på försvarspolitikens ställning i en moderatledd regering har uppenbart varit väsensskilda från dem som finansminister Anders Borg haft.

Där har man nu fastnat i en motsättning som alltså inte gick att lösa.

Den motsättningen har inte blivit mindre av att hela debatten om försvarets framtid under sommaren rymt ett antal motstridiga och oklara analyser om vilken utgångspunkt försvarspolitiken i framtiden bör ha när det gäller internationella insatser, materialanskaffning och försvarets möjligheter att klara av ytterligare besparingar utifrån de uppgifter man åläggs utföra.

Försvarsdogmatism har i någon mån stått mot ren budgetpragmatism och det har inte varit den mest lyckade kombinationen för en givande debatt.

Förr eller senare måste försvarsdebatten lyfta sig ur dessa förenklingar.

Försvarsminister Mikael Odenbergs avgång visar också på klyftan som hela tiden funnits inom de nya moderaterna.

På ena sidan står pragmatikerna kring statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg.
De vill erövra socialdemokraternas planhalva, talar gärna om att vara det nya arbetarpartiet och satsar allt på arbetslinjen, men har i övrigt inte några heliga kor, utan plockar där de kan i budgeten för att få utrymme för jobbpolitiken.

På den andra sidan står mer traditionella, konservativa moderater som vill hålla fast vid några av partiets gamla ideologiska profilfrågor, exempelvis ett starkt försvar med en tydlig särställning.

Och med både den moderate statsministern och den moderate finansministern i regeringen emot sig har de senare svårt att hävda sig.

Odenbergs avgång visar också att en del klichéer, gärna yttrade av manliga bedömare, om vilka ministerposter som är de tyngsta i en regering inte längre håller.

Försvarsministerposten har traditionellt sett varit ett viktigt och prestigefullt uppdrag, men i den moderna politiken har försvarspolitiken i någon mån marginaliserats och försvarsministerns önskemål har ingen given förtur ens i en regering där både statsministern och finansministern är moderater.

Avslutningsvis kan man bara konstatera att samtliga tre statsråd som hunnit avgå sedan regeringsskiftet har varit moderater.

Det är oavsett de skiftande orsakerna inget bra betyg på hur Fredrik Reinfeldt satt samman den moderata delen av sin ministerlista.