Om ett barndomsminne och att handla ekologiskt

I en krönika på dagens ledarsida skriver jag om ett barndomsminne, ekologiska livsmedel och om de nya frågeställningar som möter oss konsumenter som vill betala lite extra för att det ska gå hyfsat grönt och hyfsat fair till i världen:

’Om ekokonsumtionens allt svårare avvägningar

Under min uppväxt såg jag knappt ett vanligt mjölkpaket. Mjölk som vi drack hemma, opastöriserad och ohomogeniserad, kom från fjällkorna via mjölkaggregaten, gick genom rören som löpte längs väggarna i ladugården och försvann ner i mjölktanken i väntan påmjölkbilen.

Stod man i dörren mellan djuren och mjölkrummet kunde man överblicka processen med en blick.

Inför frukost väntade man så länge som möjligt tills grädden flutit upp på ytan innan kannan för det egna dagsbehovet fylldes nere vid tankbotten.

Mjölkpaket i affären var något litet suspekt för barnet på bondgården. Vem visste vad som hänt med mjölken under den långa resan dit?

I dag väljer jag vanligtvis ekomjölk när jag handlar, och tre gånger av fyra söker jag rätt på ekologiskt eller rättvisemärkt kaffe.

Jag gör det kanske framför allt som en markering av viljan att betala lite extra för att det ska gå hyfsat grönt och hyfsat fair till i världen, utan att vara särskilt insatt i villkor, kontroll och uppföljning bakom systemet.

Men det känns bra helt enkelt; kanske för bra ibland? Regelbundet kommer nu rapporter som visar på dilemman med den växande ekokonsumentrörelsen.

Fokus skriver i senaste numret om det man kallar ’Eko-blåsningen’ – hur lågt skördeutbyte och behovet av större areal är problematiskt ur klimatsynpunkt, hur en del ekologiskt förnuftiga lösningar kan blockeras och hur stor efterfrågan leder till en importverksamhet som inte behöver vara fel, men vars konsekvenser konsumenter inte räknar med.

Tyska Der Spiegel ägnade i förra veckan sin temaartikel – ’Alles Bio, oder was?’ – åt den närmast exploderande försäljningen av ekologiska varor och de stora kedjornas, inklusive billigjättar som Lidls, försök att etablera sig på en ekomarknad som gått från att vara småskalig och renlärig till att börja bli megatrend och full av oklara gränsdragningar.

Den nya storleksordningen och de nya aktörerna innebär å ena sidan ett genombrott för ekologiska produkter på bred front; å andra sidan innebär den att kontroller blir svårare att genomföra, överblicken försvinner och risken ökar att produkter marknadsförs som ekologiska utan att leva upp till konsumenternas föreställningar om vad det betyder.

Ju fler som ekokonsumerar, desto påtagligare tycks paradoxalt nog, åtminstone inledningsvis, målkonflikterna och de svåra avvägningarna bli.

Det är en evig balansgång mellan ideal och volym, mellan princip och genomförbarhet. Jag har inga bra svar på var balansen bör ligga, men tror att alla tjänar på att frågeställningarna vrids och vänds.

Symboliken hade sin tid, men nu måste debatten fördjupas. Det betyder inte att vi som konsumenter behöver ge upp ambitionerna att stödja ekologisk produktion, men att vi bör bejaka korrekt information och en ärlig debatt, inte slå dövörat till, när problem uppdagas.

Jag fortsätter att företrädesvis handla ekologiskt när det går, men förhoppningsvis med en ständigt bättre insikt om vad det faktiskt innebär.’