Aftonland

Jag gillar romanerna Barabbas och Dvärgen, men är inte helt förtjust i Pär Lagerkvists lyrik – med ett undantag som jag smälter inför: hans sista diktsamling ’Aftonland från 1953, som alltså kom ut efter det att han tilldelats nobelpriset 1951.

Det är en undrande, grubblande, religiös, men också avslappnad, fridfull diktsamling. Man kan egentligen inte välja ut enskilda dikter, då de bildar en helhet, men här är den dikt som avslutar samlingen, ett värdigt avslut på Pär Lagerkvists poetiska gärning:

’I den stilla aftonfloden
såg jag det ställe där han speglade sitt ansikte engång
i avskedsstunden, innan han färdades vidare.
Vinden visade det för mig,
den sorgsna vinden som på hans befallning strök bort hans bild från vattnet
och som ännu sörjer över att den måste göra det.

Svårmodigt berättade den för mig om honom,
om hans ansikte, som den hade rört vid,
och om hans bild i aftonfloden
innan det skymde och mörkret kom
som nu.

På en flotte av säv färdades han över.

Varför sitter jag här ännu vid stranden som han lämnat för så längesedan?’