Frossande i memoarer, hämningslös name-dropping

I en signerad text på dagens ledarsida lämnar jag det dagspolitiska jäktet för att istället frossa i politiska memoarer och biografier, och hänge mig åt hämningslös name-dropping:

’Frossande i memoarer och biografier

Biografier och memoarer är en svårslagen genre. Det finns inte något mer underhållande än en skickligt berättad, kritiskt reflekterande, välskriven, gärna lite sentimental vandring genom en människas liv – vare sig hon skriver själv eller porträtteras av en författare. 800 sidor? Gärna fler. Men nåde om det saknas bilder och personregister, det hör till.

Jag har tillbringat otaliga timmar längst inne i lätt dammiga antikvariat på jakt efter det stora fyndet eller den givna klassikern.

Till slut fick jag tag på Karl Warburgs biografi över JG Richert. Zäta Höglunds tvåbandsverk över Hjalmar Branting är nästan oläsligt monumentalt, men briljant förstås. Vera von Kraemers minnen, som jag upptäckte av en slump, har blivit flitigt omlästa.

Ernst Wigforss memoarer tävlar med Herbert Tingstens om att vara Sveriges bästa någonsin. Gustaf von Platen tävlar med Bo Strömstedt i genren murvelmemoarer. Vem lät tråkigast i sina återblickar: Bertil Ohlin eller Tage Erlander (helt annorlunda i dagböckerna)?

Hans Lindblads ’Jag var för snäll’ borde vara obligatorisk läsning för nya riksdagsledamöter.

Leif Kihlberg gjorde en insats efter DN-karriären för att förnya biografigenren. Anders Isakssons fyra band om Per-Albin Hansson är ett exempel på hur bra det kan bli, Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna ett annat.

Alice Schwarzers porträtt av legendariska tyska journalisten Marion Gräfin Dönhoff lockade inte först, men fascinerade sedan, liksom Willy Brandts kärva självbiografi och Klaus Manns rastlösa reflektioner.

Bill Clintons kvaliteter avslöjas generöst i ’My life’, som ibland nästan påminner om en klassisk rysk roman.
Underbara amerikanska och brittiska biografier har förgyllt många kvällar. Mary Soames skildring av mamman Clementine Churchill var ett fynd.

Ändå har få genrer blivit så snuttifierade på senare år. Biografier om aktiva politiker under en valrörelse har snarare karaktären av längre texter i dagstidningsstil än biografier med tid att gräva djupare.

Och i avgångna politikers memoarverk påminner stilen alltför ofta om en personlig debattartikel i efterhand, istället för djupare självanalys, friare formuleringsglädje och försök att vrida och vända på skeenden.

I ett mellanland befinner sig Hillary Clintons ’Living history’. Det var ett både ett äkta bokslut och en första lansering av den planerade presidentkandidaturen.

Förresten: Vilken nu ledande svensk politiker kommer att skriva de bästa memoarerna?’