Så här sitter ni, utan kaffe, säger Bildt

Min lördagskrönika den här veckan handlade om pressträffar med Carl Bildt och Jan Björklund:

’Så här sitter ni, utan kaffe

Så, här sitter ni, utan kaffe, säger Carl Bildt när han släntrar in till de väntande journalisterna i ärevördiga, lite museiliknande salen i utrikesdepartementet. Jag befinner mig tillsammans med ett antal andra liberala skribenter på möte med Vänsterpressföreningen i Stockholm.

Vi kommer just från ett samtal med folkpartiledaren Jan Björklund på utbildningsdepartementet. Nu är det Carl Bildt som ska frågas ut.

Två politiker i samma regering men i helt skilda faser av sina politiska karriärer – en tidigare statsminister vilkens partiledarskap tog slut för åtta år sedan och vilkens intresse för inrikespolitiken i dag framstår som synnerligen svalt, en nybliven partiledare med stövlarna djupt i det dagspolitiska vardagsgnetet.

Båda är vältaliga och frispråkiga i rum utan kameror och mikrofoner – men på helt olika sätt. Jan Björklund har partipolitikens spelregler och dramaturgi att hålla sig till, vare sig han vill det eller inte.

Carl Bildt njuter av att demonstrera sin ringaktning för de där massmediala ritualerna han lämnat bakom sig för länge sedan. Samtalet med Jan Björklund är fullt med referenser till den svenska dagspolitiken och kan datumstämplas med stor exakthet. Samtalet med Carl Bildt är både mer tidlöst och mer diffust.

När jag vrider mig om i min stol för att få ett grepp om Bildt-träffens scenografiska inramning ser jag Gustaf II Adolfs torg genom fönstret och där bakom de nya operahuset från 1898.

Skulle man ställa sig vid fönstret skulle slottet torna upp sig till höger, bakom gamla riksdagshusets trädgård. Kungsträdgården längre ned, på andra sidan vattnet Grand Hotell och Nationalmuseum.
Det här är historisk miljö i huvudstaden, mer uppenbar när man besöker den än när man bor i den, och Carl Bildt utstrålar redan vid sin entré ett slags bekvämhet i utrikesministerrollen som vore han en självklar ättling till de många i dag glömda män vilkas porträtt hänger överallt på väggarna.

Sedan han slagit sig ned i en soffa och ställt sin kaffekopp på bordet ger han sig ut på en exposé över utrikes- och säkerhetspolitik som onekligen är imponerande och underhållande, men också stoltserar med encyklopedisk kunskap och referensramar mer än mynnar i klara, tydliga slutsatser.

Han förklarar varför han knappast skulle komma i fråga som Javier Solanas efterträdare som EU:s utrikespolitiske talesman, men gör det så ingående och detaljerat att hans intresse för uppdraget blir uppenbart alla försäkringar om motsatsen till trots.

Han berättar om det nordiska samarbetet, analyserar den amerikanska Irakdebatten, diskuterar Ryssland och Ukraina, kommenterar händelserna i Burma, försvarar den nya ambassadstrukturen, uppehåller sig länge vid svensk försvars- och biståndspolitik, lägger ut texten om Sveriges förhållande till Nato, svarar på en fråga om Kuba, invänder mot en fråga om Kosovokriget, berömmer och kritiserar FN – så där håller det på.

Det är både förtroendeingivande och tunt på besked. I sin nya roll kan han kosta på sig att vara sådan.

Jan Björklund inleder, så utbildningsminister han är, sitt samtal med att ta upp den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden och försvarspolitiken. Han talar lite om regeringens opinionssiffror och om möjligheterna inför nästa val.

Om skolpolitiken säger han inte ett ord förrän någon ställer en konkret fråga om den.

Utmaningen för en politiker som hos den breda allmänheten så entydigt förknippas med ett enskilt område är att skaffa sig en profil med räckvidd över hela det politiska fältet. Få har bättre retoriska och pedagogiska förutsättningar att lyckas än Björklund, men det är också få som är så fastnaglade vid ett sakområde som han. ’

Hans problem är i vissa avseenden raka motsatsen till Mona Sahlins. Båda är ovanligt skickliga politiker, men i övrigt skiljer de sig åt. Mona Sahlins politiska profil skulle kunna beskrivas med Bilbos ord i Sagan om ringen: ’like butter spread over too much bread’.

Hon förknippas inte med någon särskild övertygelse eller framgång, men har lyckats behålla en bred, generell, allmänpolitisk framtoning.

Jan Björklund förknippas helt med sitt konkreta och framgångsrika skolpolitiska arbete, i övrigt är han oprövad i den nationella debatten. Jan Björklunds framtoning har smöret samlat i en klump på mackan. Han har bråttom att breda ut den. Det präglar hans svar på pressträffen.

Carl Bildt och Jan Björklund – ögonblicksbilder från två politiska karriärer som befinner sig i helt skilda faser. Vad minns man efter den här typen av samtal? Inte så mycket beskeden i sak som allt det där underförstådda som avslöjar minst lika mycket om var någon befinner sig.’