Rådhustorget – en plats för deppig film om oss vilsna själar

Okej, låt mig säga det på en gång: om någon har nostalgiska bindningar till Rådhustorget som det ser ut i dag eller tycker att den typen av torg är det bästa som hänt svenska stadsbilder sedan betongen uppfanns har jag respekt för det. Smaken är olika och det är inte min avsikt att såra någons preferenser.

Men det här är min personliga åsikt: Det är något med Rådhustorget i Umeå som inte stämmer, något saknas på just den plats där man tvärtom förväntar sig något extra, något som tynger ned istället för lyfter upp, energin tar slut där den borde laddas.

Hur gärna man än skulle vilja att det vore en plats att skryta om eller visa upp, så kan man inte ljuga för sig själv – var det verkligen så här det var tänkt?

Visst händer det en del saker – möten, beachvolleyboll, kulturevenemang, happenings – då och då som piggar upp. Visst kan ett folkvimmel vackraste sommardagen eller juligaste decemberlördagen vara trevligt. Och små antydningar till marknadsliv finns förstås.

Men till vardags är det ändå en plats som en regissör med planer på att göra en deppig film om oss vilsna själar skulle älska att rigga upp kamerorna vid.

Tom Waits skulle spela in en skramlande video där.

Ingmar Bergman skulle ha låtit Gunnar Björnstrand stirra upp mot himlen ovanför hustaken med tvivel och leda i blicken.

Rådhustorget är nästan alltid en viss besvikelse, det går inte att komma ifrån; lite grått, lite deppigt. Stadens mittpunkt saknar plan och puls, man skyndar förbi den, drar upp kragen lite och känner sig som en huvudrollsinnehavare i just en deppig film om vilsna själar.

Inte heller besökare av Umeå lär bli begeistrade av intrycken.

Det blåskimrande taket på själva rådhuset just nu kvällstid är vackert, jag gillar det, men den lilla detaljen understryker nästan bara hur dött det i övrigt är när skymningen lagt sig. För bristen på permanent ljussmyckning höst- och vintertid är ett av problemen.

Rådhustorget, liksom Vasaplan, är märkligt outnyttjat när det gäller intressant och åtminstone lite påkostad ljussättning, konstnärlig utsmyckning, mer levandegörande torgkänsla eller ett sammanhängande kulturprojekt av något slag som förvandlar det till ett mål i sig, inte bara en passage mellan olika inköpsgator.

Kanske finns det inget behov rent ekonomiskt eller besökarmässigt att lyfta Rådhustorget – det centrala läget gör förmodligen att alla ändå söker sig till gatorna och affärerna runt omkring, stämning och atmosfär likgiltigt, men nog borde det finnas aktörer som skulle lockas av tanken på att få göra något bättre av en plats med sådan outnyttjad potential?

Jag har konstaterat tidigare här på bloggen att det händer en hel del med Umeås stadsbild för tillfället. Vad händer med Rådhustorget? Hur ser planerna ut – på kort sikt och på lång sikt, vem tar initiativet?