Socialliberalism och att bli kallad överhetsvurmande teknokrat

Jag är inte längre så fascinerad över ideologiska beteckningar, deras egenliv och själsliv, hur de används av anhängare och motståndare.

När man under loppet av en och samma dag kan bli avfärdad som både socialist och nyliberal inser man att det där med beteckningar är något som inte bara är intellektuellt stimulerande – för det kan det vara – utan dessvärre också tacksam lera i smutskastandets konst.

Men skulle jag beteckna mig själv som något idag så säger jag antingen frisinnad liberal eller socialliberal, utan att för den skull ha något emot att kalla mig enbart liberal heller.

Nåväl, på dagens ledarsida gör jag hur som helst ett av mina alltså alltmer sällsynta inhopp i debatten om ideologiska beteckningar.

Jag rycker ut till försvar för socialliberalismen (ni som har tillgång till papperstidningen kan notera att texten där innehåller ett subtilt grammatiskt fel i sista meningen, det är dock rättat här):

’Om att bli kallad en överhetsvurmande teknokrat

’Om socialism är att få stryk av klassens flåbuse för att styrka ger makt, skriver Mattias Svensson, från Timbro, i senaste numret av tidskriften Liberal Debatt, ’så är socialliberalism att mästras av klassens ordningsman’. Socialliberalismen föder, menar Svensson, ’förmynderi, överhetsvurm och teknokrati’. Han sågar socialliberalismens positiva frihetsbegrepp som ett slags förtäckt socialistisk statsdirigism.

Det är inte varje dag man blir kallad för överhetsvurmande teknokrat. Efter en sådan utskällning spärrar man onekligen upp ögonen och behöver inte dricka kaffe på en vecka.

Som inte bara lös, porös, aningslös socialliberal i största allmänhet, utan därtill frisinnad anhängare av en restriktiv alkoholpolitik tillhör jag förmodligen en speciellt föraktfull kategori.

Men man ska vara tacksam för välformulerade kritiker. Och inte bara det: man ska lyssna noga på kritiken också.

Om jag börjar där: Mattias Svensson har definitivt en poäng i att socialliberalismen riskerar att bli onödigt klåfingrig med en övernitisk tro på att politiken kan lägga verkligheten till rätta.

Jag tycker att den typen av kritik är befriande, eftersom den går emot vänsterströmmen i svensk debatt och rensar i det värsta missmodet.

Men problemet med det väldigt teoretiska, sterila frihetsbegrepp – i hög grad befriat från insikten om att reella målkonflikter existerar och att världen inte alltid är en lycklig bullerby där alla är glada och framgångsrika – som vägleder många av socialliberalismens kritiker är att det briljerar på papper men fallerar i en komplex och konfliktfylld verklighet.

I den bästa av världar skulle kanske välfärdssystem, vissa gemensamma institutioner och positiva rättigheter inte behövas. Socialliberalismen kan framstå som obegriplig för den som isolerar frihetsbegreppet från människors interaktion och samlevnad.

Men eftersom socialliberalismen inte är utformad för att glänsa på papper utan för att öka friheten i det långt ifrån enkla och sorglösa samhället, så måste den eftersträva förankring i mänsklig erfarenhet. Det kräver en ständig balans för att inte sluta i klåfingrighet. Därför är även lätt urspårad kritik nyttig.

Inte för att socialliberalismens behöver skämmas för sitt frihetsbegrepp, utan för att den vinner på att förbli lyssnande hellre än försöka vara fördömande tvärsäker.’