Om Umeås framtida stadsbild: nyfikenhet eller hellre avstå?

Jag rekommenderar en titt på VK:s kultursida i dag där Anders Björkman i en lång, tänkvärd artikel riktar invändningar mot min tidigare blogg om Umeås arkitektoniska framtid.

Jag tycker inte att hans resonemang håller när diskussionen gäller ett projekt som exempelvis Staden mellan broarna.

Anders Björkman företräder en försiktighetsprincip – hellre avstå än våga, hellre inte alls, än att prova något lite mer utmanande, hellre vara rädd för vad som kan gå snett, än att vara nyfiken på vad som kan göras nytt, det som redan finns ska sätta normen, inte det som kan skapa något annorlunda.

Det är en hållning som kan ha sina poänger i många sammanhang och som definitivt borde ha fått råda när den skandalösa rivningsvågen gick genom landet för ett antal decennier sedan.

Men det är också en hållning som i vissa lägen tyvärr bara blir blockerande och dyster.

Och det vore enligt min åsikt ytterst trist om den försiktighetsprincipen, som ju får ta sig uttryck nästan hela tiden och som sannerligen inte är undanträngd i Sverige, utsträcktes även till sådana speciella och centrala områden som Staden mellan broarna eller Ön.
Där ska något nytt under alla omständigheter skapas, där är möjligheterna unika att faktiskt åstadkomma något som för stadsbilden framåt, inte bara bekräftar det befintliga (vilket i fallet Staden mellan broarna inte är särskilt mycket alls).

Att genomförandet sedan måste ske med omsorg om miljö och läge, omdöme och proportioner är givet.

Men inställningen att nybyggnationer är som bäst när ingen lägger märke till dem, är inte finare eller mer kulturvårdande än en gnutta entusiastisk nyfikenhet (eller är det förbjudna ord i sammanhanget?) på vad nästa epok, nästa utvecklingsfas kan föra med sig och skapa för något nytt.

Varför skulle stadsplanering som ska forma miljöer för människors vardagsliv behöva bygga på dogmatisk lågmäldhet i varje läge?
Varför finns det en sådan, välmenande men underskattande, rädsla för vad vanliga medborgare ska kunna hantera i form av nya perspektiv och intryck?

Jag är rädd för att en jantelag bultar någonstans därunder trots allt.

Just ett projekt som Staden mellan broarna lämpar sig bättre för nyfikenhet och nyskapande än för överdriven oro för allt som bryter mönstret och inte ber om ursäkt för sin existens.