Umeå – staden i ännu en förvandling

I min lördagskrönika den här veckan fortsätter jag att fundera lite kring Umeå och befolkningsmålen:

’Umeå – staden i ännu en förvandling

Småstad är ett blygsamt ord som kan utlösa starka känslor. Reaktionerna kan växla från våldsamma anklagelser om jantelag, social kontroll och dövande instängdhet till finstämda lovtal om trygghet, överblick
och det lilla livets gemenskap.

Man kan längta hem eller längta bort, hata eller sakna. Fucking Åmål vs Fanny och Alexander, Elin vs Gustav Adolf, typ; med Thornton Wilders "Vår lilla stad" som tänkbar kompromiss.

Är Umeå en småstad? Hur definierar man i dagligt tal vad en småstad är? Har det med stämning, utbud och människor att göra, eller med storlek och omfång?

En önskan om något annat ligger alltid nära till hands, var man än befinner sig: den som bor i lilla inlandskommunen kanske till varje pris vill hitta något i urbana Umeå. Den som bor i Umeå kanske talar om det som en håla och drömmer om Stockholm. Den som bor i Stockholm talar om huvudstaden som en skvallrig småstad och drömmer om London. Den som bor i Berlin eller Paris talar om europeisk provinsialism och drömmer om New York.

Men den som bor i en grå betongförort på metropolmytens utsida kanske drömmer i hemlighet om något mindre, konkretare och mer tillgängligt.

Är Umeå en småstad? Och är det i så fall ett problem eller en tillgång? I Umeå går åsikterna starkt isär och något enkelt svar finns inte att ge – det är en fråga om utgångspunkt och preferenser. Men själva diskussionen i sig, utbytet av perspektiv och ryggmärgsreaktioner mellan framtida, nya och gamla umebor, berikar underlaget för Umeås kommunalpolitiska debatt.

År 1900, ett drygt decennium efter den stora branden, hade Umeå omkring 4000 invånare. Det var en typisk borgerlig handels- och förvaltningsstad med självförtroende som kunde provocera, men också med stark folkrörelsekaraktär. Spåren efter branden fanns kvar, men höll på att suddas ut. Ett sällsynt expansivt 1900-tal väntade.

I en mycket läsvärd skrift som gavs ut i samband med att VK firade sitt 100-årsjubileum 2000 skriver Allan Sandström om stadsbilden i dåtidens Umeå:

"Fortfarande gapade några tomma gräsbevuxna rutor mitt inne i staden men där reste sig också nyuppförda hus i sten och tegel, flera våningar höga, vilket man tidigare aldrig sett i den låga trästaden. Idyllens Umeå hade ändå bevarats genom de nyplanterade björkarna som redan stod manshöga, och under sommarkvällar kastade ett grönt skimmer över gatornas kullersten. Det var många som tyckte att den nya staden var vackrare än den brunna, och att den gjorde ett mer burget och stadsmässigt intryck."

I dag omfattar Umeå kommun 111 000 invånare, som bekant med förhoppningar om många fler. Det är en universitetsstad med ställning som Norrlands kulturella centrum och främsta tillväxtort, men också en stad på nytt i förvandling både vad gäller tillväxtfaktorer och stadsbild. Expansionen skapar nya drömmar och ny identitetskamp.

1969 skrev Matts Balgård i VK: "60-talets expansion överrumplade staden, men för 70- och 80-talen har vi tid att planera. Vi bör kanske ställa oss frågan – hur stor behöver staden bli? Den kan kanske bli mycket större. Men till vilket pris?"

Något av samma stämning går igen när människor i dag pratar om befolkningsmålen i Umeå. I veckan drog kommunalrådet Anders Ågren (m) igång en debatt kring visionen om 150 000 invånare till 2050 och efterlyste mer utmanande målsättningar.

Man kan ha invändningar både mot uppfattningen att det nuvarande målet skulle vara lätt att uppnå och mot värdet av nya siffermål, men jag delar uppfattningen att befolkningstillväxt är mer än möjlighet än en fara.

Hur en stad växer – i förhoppningsvis en tid av rörlighet och valmöjligheter – säger en hel del om hur en stad fungerar, hur attraktivt det är att bo där, hur olika faktorer formar en livsmiljö som gör det stimulerande, fritt och tryggt för människor att bo på orten.

Däremot kan man med rätta ifrågasätta framförhållningen i en expansion: hänger planeringen med, blir visioner om befolkningstal en ursäkt för att slippa ta tag i problem för dagen?

Debatten om befolkningsmålet rymmer många dimensioner, men den kanske viktigaste har med stadens egen självbild att göra: småstad, stor småstad, mellanstor stad, liten storstad, trendig, flipprig Norrlandsmetropol, trygg idyll vid en stilla umeälv – vilken övergripande identitet är det som officiella mål, projekt, satsningar, planeringsbeslut och förhoppningar om olika utmärkelser eftersträvar?

Om man inte vet varför man vill växa hjälper inte djärva målsättningar, då fäster man en vision i fjärran men glömmer att förankra den i samtiden. Därför kan diskussionen om befolkningsmål aldrig skiljas från frågor om en stads identitet och självbild.’