Frisinnat: plötsligt lyssnade alla

På dagens ledarsida skriver jag en signerad text under den nya rubriken ’Frisinnat’:

’Ett stilla ögonblick, plötsligt lyssnade alla

En stor del av min gymnasietid tillbringade jag vid ett hörnbord i biblioteket, med utsikt mot skolgården och människor i rörelse.
Matteböcker, fysikböcker eller samhällskunskapsböcker låg säkert uppslagna, men det var den lilla traven med diktsamlingar en förbipasserande skulle ha lagt märke till. Läroböcker förberedde för livet, men dikter hjälpte till överlevnad. Alldeles säkert låg där något av Tranströmer:

’Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.’

I helgen sändes ett underbart program på Sveriges Television där författaren Marcus Birro talade om vad Tomas Tranströmer betytt för honom i olika faser av livet. Ibland blir man bara sittande i fascination inför något som sänds på tv; man har inte tid att titta, men förmår inte slita sig.

’Mötet’ skapade ett stilla ögonblick i lägenheten, plötsligt lyssnade alla. Att Tranströmer tröstar när det är kris är vi nog många som skulle vilja vittna om – även om det fortfarande inte är lika legitimt att tala om en krånglande själ som om en krånglande kropp (det är inget man nämner vid lunchen direkt så som man kan ta sig åt ryggen). Marcus Birro formulerade det åt oss.

Alla fängslas inte av Tranströmer. Om man stirrar sig blind på metaforerna i hans dikter, bara ser briljansen men missar erfarenheten de förmedlar, kan mättnadskänsla uppstå.

Metaforer kan skapa svindelkänsla som smala broar över hemliga djup eller distrahera och blända så att läsaren tar sig över utan att märka faran, aldrig kommer i närheten av suget i magen.
Mig inger Tranströmer en befriande svindelkänsla. Vid bordet i skolbiblioteket var det ibland förutsättningen för allt det andra.’