Fullmäktige: befolkningsmålet
Diskussionen om Umeås befolkningsmål vid dagens fullmäktige mellan Lennart Holmlund (s) och Anders Ågren (m) blev rätt luddig när det gällde analyserna, men enigheten mellan de båda kommunalråden var entydig när det gällde att Umeås befolkningsmål ska formuleras mer ambitiöst än 150 000 invånare till 2050.
200 000 var siffran som nämndes, men med vilket tidsperspektiv och med vilken analys kring planeringspolitik och tillväxtfaktorer förblev oklart.
Och det är ju just hur ett befolkningsmål grundas och motiveras som avgör om det är framåtsyftande eller fluffigt.
Den här frågan hade förtjänat en bredare debatt i fullmäktige, behandlingen i form av en enkel fråga gav inte särskilt mycket, av lätt begripliga skäl – frågeställningen är komplex.
Det är positivt för en kommun att kunna föra en sådan här debatt – att tillväxten gör förhoppningar kring rejäl befolkningsökning realistiska om än nivån är betydligt mer oklar och problemen mer konkreta än vad som framgick av debatten i fullmäktige – och jag delar den grundläggande uppfattningen att ambitiösa befolkningsmål har ett stort värde.
Men ska ett nytt mål få någon trovärdighet krävs att man närmar sig frågan från ett annat perspektiv än siffror och årtal. Förhoppningsvis präglar den insikten också den fortsatta behandlingen, när den väl tar fart.
Befolkningsmålet i sig är nämligen intressant framför allt som utgångspunkt för en bred framtidsdebatt kring stadens prioriteringar, visioner och självbild.
