Himlen över Umeå, Emily Dickinson får glittra

Årets november har gjort sitt bästa. Himlen över Umeå har varit kreativ hela månaden; sträng, men generös med sitt koncentrerade ljus och sina fängslande nyanser.

Jag har fallit pladask för ljuset här i november, när det väl varit närvarande. Och snön och kylan hjälper också till att skapa stämning. November här skäms inte för sig, när snön ligger kvar kan den mäta sig med det mesta.

Men det märks, trots allt, att mörkret har kopplat greppet. Vi vadar genom det stora delar av dagen, det pressar över axlarna, får ansiktet att fåras, ögonen att bli röda, tanken att börja ifrågasätta vad det ska tjäna till.

Och apropå detta och apropå saker som knappast kan intressera en enda människa: Jag tänker gå och lägga mig ansvarsfullt tidigt i kväll, trots att en massa e-mejl som borde skrivas ännu inte blivit ivägsändna, trots att artiklar och tidningsklipp inte blivit lästa i dag heller och trots att jag stor lust att vifta med vit flagg och erkänna mig besegrad i största allmänhet.

Men något måste ju glittra här på bloggen i natt, som något man anar långt borta i mörkret och får tröst av även om man inte ser vad det är.

Harry Martinson kanske:
’Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.’

Eller ännu hellre, Emily Dickinson:
’The saddest noise, the sweetest noise,
The maddest noise that grows, –
The birds, they make it in the spring,
At night´s delicious close.

Between the March and April line –
That magical frontier
Beyond which summer hesitates,
Almost too heavenly near.

It makes us think of all the dead
That sauntered with us here,
By separation´s sorcery
Made cruelly more dear.

It makes us think of what we had,
And what we now deplore.
We almost wish those siren throats
Would go and sing no more.

An ear can break a human heart
As quickly as a spear,
We wish the ear had not a heart
So dangerously near.’