Nya hot mot det seriösa klimatengagemanget

Under lång tid var det stora problemet i klimatfrågan de som först vägrade erkänna att något klimathot förelåg och sedan vägrade att erkänna att det finns ett behov av insatser och omställning för hållbar utveckling.

I dag finns det, äntligen, en bred och seriös opinion i klimatfrågan som erkänner allvaret i situationen och det rationella i att skyndsamt vidta nödvändiga åtgärder för kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser och i att arbeta fram ambitiösa internationella avtal, framför allt det som nu kommer att stå i centrum de kommande veckorna på Bali – behovet av en uppföljare till Kyotoavtalet.

Det senaste parlamentsvalet i Australien kan sägas ha varit symboliskt för den omsvängning i opinionen som skett i många länder och som varit uppenbar inte minst inom Europeiska Unionen: den nye, tillträdande premiärministern i Australien, Labourledaren Kevin Rudd, signalerar en helt annan inställning till internationella klimatåtaganden än den nu bortröstade föregångaren John Howard.

Men nu håller ett nytt reaktionärt hot på att segla upp i klimatfrågan – från vänster, just när reaktionärerna på andra änden står överbevisade. Det finns oroväckande tendenser till att klimatdebatten håller på att kidnappas av planekonomisocialister och undergångsvisionärer som populistiskt försöker haka på klimatfrågan för att sprida sin allmänna misstro mot värdet av utvecklingsoptimism, tekniksatsningar och marknadsekonomi i arbetet mot utsläppen av växthusgaser.
En del formuleringar som återfinns i debatten är så groteskt innehållslösa att man häpnar.

Återigen riskerar framsteg, välståndshöjningar, människors rörlighet och kontakter med varandra och förbättrade levnadsstandarder att framställas som problem istället för möjligheter, som något man bör bromsa och avskaffa istället för något man bör använda och främja just i miljöfrågan.
På nytt förmår en del varken glädja sig över när människor får det lite drägligare eller uppröra sig över när människor får det värre under ökat förtryck.

Det vore mycket olyckligt om klimatdebatten spårade ur på den punkten och blev en fest för gamla bittra antiliberala ideologier med revanschbehov, istället för den kraftsamling för långtgående och i grunden mycket positiva satsningar på omställning, effektiviseringar och utveckling av nya kreativa lösningar, nya tekniker, nya investeringar och en miljövänligare tillväxt i utvecklingsländerna som behövs just för att nå de mål för radikalt minskade utsläpp som är nödvändiga att nå.

Jag tror också, när nu en medvetenhet och ett engagemang för klimatfrågan väckts på så bred front, att det är helt avgörande på längre sikt att behålla den konstruktiva och optimistiska grundhållning, med en tro på marknadsekonomi, teknikutveckling, innovationer och forskning som i huvudsak präglat den kvalificerade opinionsbildningen kring hållbar utveckling och klimatproblemen så här långt och som gjort att många människor uppfattat det som meningsfullt att engagera sig på längre sikt än bara i ett tillfälligt upprop.

Klimathotet är mycket allvarligt, åtgärder brådskar och världens ledare måste ta sig samman i Bali för att få till stånd en uppföljare till Kyotoprotokollet, men vägen framåt i klimatfrågan heter inte bakåtsträvande, utvecklingsfientlighet och dysterhet, utan insikt om problemen, mod att ställa om och ställa höga krav på minskade utsläpp och en medvetenhet om vilka mekanismer och grundförutsättningar det är som gör en framgång möjlig.