Jag har upptäckt och blivit beroende av YouTube

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite mer lättsamt om en försenad upptäckt:

’Jag har upptäckt och blivit beroende av YouTube

Det finns alltid några som går före och balanserar djärvt på utvecklingens framkant, och så finns det andra som entusiastiskt dyker upp ett par år senare och hetsar upp sig över upptäckter som redan är lätt föråldrade.

När folk i omgivningen tar fram sina mobiler och börjar betala parkeringsavgifter, surfa på nätet, ta kort, skicka bilder, spela på trav, lyssna på musik och jag vet inte allt, tar jag ofta fram min också (för man vill ju så gärna vara med i sin tid) och låtsas knappa koncentrerat, fast det enda jag gör är att kolla vad klockan visar nere i ena hörnet.
Om några år kommer jag också att ha hajat vad mobiler kan vara bra till förutom att ringa med, men då har utvecklingen förstås redan rusat vidare.

Den senaste sensationella revolutionen i mina vanor heter YouTube. Jag har just upptäckt detta fantastiska, kaotiska källarlager, något år efter de flesta andra. Men det är värre än så: jag har blivit beroende av YouTube.

Och då menar jag inte enbart det faktum att man där kan se Mark Kermode recensera film för BBC Radio Five Live, se gamla klipp från den tid när Jay Leno faktiskt var flitig gäst hos David Letterman, se Van Morrison och Bob Dylan sjunga Crazy Love tillsammans i Grekland, se Victor Korchnoi bli retlig efter att ha förlorat ett blixtparti mot Sofia Polgar eller se ryska poeten Anna Achmatova läsa dikt på arkivbilder.

Nej, även för den politiskt intresserade är YouTube en guldgruva. Där kan man se, för att bara sticka ned näven i denna måndagskvälls kringsurfande och notera vad som följer med upp: Mario Cuomo med ett bländande tal nominera Bill Clinton till presidentkandidat på demokraternas konvent 1992; Margot Wallström diskutera Europeiska Unionens framtid på effektiv engelska; Willy Brandt, i mina ögon en av förra seklets stora hjältar, bli urförbannad på Helmut Kohl i en direktsänd valdebatt på 1980-talet, banka med näven i bordet och blänga med svarta ögon i laddad tv-historia; Margaret Thatcher hålla tal i brittiska underhuset hösten 1990, kort före sin avgång, om Europapolitiken.
Häromveckan hölls uppmärksammade primärvalsdebatter i USA där CNN samarbetade med YouTube.

Så där kan man hålla på att söka, stirra och lyssna nätterna igenom. På många sätt lever vi i en fantastisk epok av tillgänglighet och kommunikation. Jag är nyfiken på vad vi kommer att göra av den.’