Om umeandan och ett rädslans debattklimat

På dagens ledarsida har jag en signerad text om umeandan och ett problemfyllt debattklimat:

’Om umeandan och ett rädslans debattklimat

Varje stad med självaktning har en ’anda’. Högtidstalens stråkar gnider fram den smäktande melodin: politiker söker samförstånd över partigränserna och näringsliv och organisationer ansluter sedan i långsiktig utveckling för medborgarnas bästa.
Oftast är den där ’andan’ en svårtydd blandning av faktiskt existerande tradition och vagt omhuldad myt.

I Göteborg förs just nu en het debatt om den så kallade Göteborgsandan. Allt fler börjar tröttna på pampfasonerna och maktfullkomligheten hos kommunalstyrelseordföranden Göran Johansson (s).
Göteborgs-Postens ledarskribent Anders Kilner har påpekat i en krönika att Göteborgsandan inte är något som Göran Johansson ensamt förfogar över och att det börjar bli nog med ’koleriska utfall’. Och GP:s chefredaktör Peter Hjörne skrev i helgen om hur Göteborgsandan bygger på ’delaktighet, lyhördhet och respekt för andras åsikter’, att den är ’frimodig och tolerant’, inte ’despotisk, förminskande eller domderande’.

Varje stad är unik och Umeå har en annan situation än Göteborg, men det är intressant att notera paralleller när det gäller debattklimatet. Även i umeandans stad är det ibland illa ställt med toleransen och respekten för kritiska synpunkter. Den som hävdar en åsikt på tvärs med kommunledningens, eller ställer frågor om de mest inflytelserika nätverken, riskerar alltid att utsättas för återkommande, offentliga utskällningar från högsta ort, få sina personliga motiv ifrågasatta och tillskrivas dunkla avsikter.

De sakpolitiska besluten i Umeå återspeglar ofta en samförståndsanda. Det är en styrka.
Men många talar bekymrat om den rädsla, olust och försiktighet som det patriarkala debattklimatet riskerar skapa i den tänkta kulturhuvudstaden. Borde inte umeandan även prägla tonläget i debatten?’