Oppositionen tomhänt i jämställdhetsfrågan

På dagens ledarsida har jag en signerad text om Mona Sahlins och Claes Borgströms utspel på DN-debatt häromdagen i jämställdhetsfrågan:

’Oppositionen tomhänt i jämställdhetsfrågan

Tidigare jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström, nu megafon åt socialdemokraterna, anklagade på onsdagen tillsammans med Mona Sahlin i en debattartikel i Dagens Nyheter regeringen för att motverka jämställdheten.

Det var ett angrepp av det slag som kännetecknar oppositionen för dagen: självgott, gapigt, innehållslöst och fritt från egna besked.

Alliansens politik för jämställdhet är inte fulländad eller sammanhängande på alla områden. Vårdnadsbidraget är svårsmält även om jämställdhetsbonusen väger upp en del. Men regeringen har sammantaget ansatser till en genomtänkt politik där oppositionen står tomhänt. Och regeringen har identifierat viktiga strukturella problem, medan oppositionen uppvisar en inskränkt syn på hela jämställdhetsbegreppet.

Det stora jämställdhetsproblemet i Sverige är en snedvriden arbetsmarknad som befäster orättvisa förhållanden. Kvinnor dominerar inom den offentliga sektorns låglöneyrken, drabbas oftare av deltidsfällan, har sämre möjlighet att välja arbetsgivare, har färre maktpositioner och missgynnas av att föräldraförsäkringen inte delas lika.

I Mona Sahlins och socialdemokratins värld är det en verklighet omöjlig att förändra och dömd att bestå. Därför upprörs de så över en politik som angriper ojämställdhet med nya grepp – reformer för fler jobb, större valfrihet, bättre företagsklimat, sänkta skatter – vid sidan av mer traditionella åtgärder och insatser.

Om alliansen skulle lyckas med att bryta upp de låsta strukturerna och därmed ge kvinnor bättre möjligheter till högre löner, mer makt och inflytande, chans till företagande och fler chefsjobb på en mer jämlik och mindre diskriminerande arbetsmarknad blir det ju plötsligt uppenbart hur uselt och med vilken patriarkal grundsyn som socialdemokraterna hanterat jämställdhetspolitiken under alla sina år vid makten.

Därför vore också ur jämställdhetsperspektiv tanken på en vänstermajoritet efter nästa val oroande. Regeringsskiftet 2006 var på detta av socialdemokraterna försummade område ett väsentligt steg framåt.’