Min lördagskrönika den här veckan ägnar jag åt Andreas Berghs nya bok ’Den kapitalistiska välfärdsstaten’:
’Kapitalism och välfärd lyfte Sverige
Det tog hundra år för Sverige att lyfta från positionen som ett av Europas fattigaste länder 1870 till ett av världens rikaste och mest jämlika länder 1970.
Uppgången var anmärkningsvärd och nästan utan motstycke.
Sedan följde några problemfyllda decennier när Sverige i hög grad ignorerade eller glömde bort ett sekels samlade erfarenheter om hur välstånd främjas, förlorade i konkurrenskraft, utvecklades sämre än jämförbara länder och tappade i den internationella välståndsligan.
I dag har Sverige hittat tillbaka till gamla framgångsrecept på några områden, medan strukturella missförhållanden består på andra.
Den politiska dagsdebatten, där det haglar av historielösa floskler, mår bra av att då och då stanna upp, blicka bakåt och ställa frågan: vilka erfarenheter har vi gjort, vad gick rätt, vad gick snett och vilka slutsatser kan vi dra?
I en ny bok – Den kapitalistiska välfärdsstaten (Ratio) – analyserar nationalekonomen och välfärdsforskaren Andreas Bergh de grundläggande orsakerna till Sveriges framgångar under perioden 1870-1970, pekar på vad som gick snett under de därpå följande 20 åren och tittar på vad som präglar utvecklingen i dag.
Hans slutsats avslöjas redan av boktiteln.
Sveriges styrka under hundra år var kombinationen av kapitalism och välfärdsstat, och Sveriges stora problem och svaghet från 1970-talet och framåt var att den kapitalistiska välfärdsstaten ersattes av en interventionistisk välfärdsstat som försämrade grundförutsättningarna för både tillväxt och jämlikhet.
Andreas Bergh nämner en rad från forskningen kända förklaringar till varför Sveriges ekonomiska utveckling tog sådan fart i mitten av 1870-talet:
Exporten av skog och malm stimulerades av industrialiseringen i Storbritannien.
Skiftesreformerna inom jordbruket skapade fler drivkrafter och större effektivitet. Finans- och banksystemet utvecklades. Exporttullar sänktes och regleringar minskades, vilket ökade rörligheten över gränserna.
Ny kunskap och innovationer spelade en viktig roll för tillväxten. Skråväsendet avskaffades och näringsfriheten ökade. Lika arvsrätt för män och kvinnor infördes.
Satsningar på grundläggande utbildning och infrastruktur hade också stor betydelse. Och utvandringen till USA innebar med tiden ett återflöde av initiativ och idéer till Sverige som var mycket gynnsamt.
Detta ramades senare under 1900-talet in av en relativt okorrumperad demokrati och en relativt stor samförståndsanda och förutsägbarhet i svensk inrikespolitik.
Den utveckling mot ökad jämlikhet som också ägde rum under samma tidsperiod, omfattande ett sekel, kan enligt Bergh förklaras med bland annat grundskolereformer, införandet av socialförsäkringssystem och fackföreningar med hög anslutningsgrad på en fungerande arbetsmarknad.
Sveriges välståndslyft mellan 1870 och 1970 kan alltså beskrivas som en lyckad blandning av demokrati, bejakad kapitalism och bejakad välfärdsstat.
Det som sedan, lite förenklat, händ från 1970-talet och framåt var att staten började gå in med alltfler regleringar på arbetsmarknaden och subventioner i branscher på dekis, skattesystemet löpte iväg mot höga marginaleffekter och hämmande nivåer, lönebildningen fungerade illa, aktiv konjunkturpolitik ersatte stabila spelregler, respekten för den privat äganderätten blev mindre, devalveringar blev ett sätt att slippa ta tag i problem, korta mandatperioder skapade kortsiktighet i beslutsfattandet och de viktiga drivkrafterna för arbete, företagande och utbildning försvagades.
Resultat blev en sämre välståndsutveckling sett i relation till omvärlden och en ökad ojämlikhet i samhället.
Utvecklingen det senaste decenniet är lite motsägelsefull.
Å ena sidan har en rad framgångsrika avregleringar och liberaliseringar, snabb globalisering, förlängda mandatperioder, socialförsäkringsreformer, större valfrihet och EU-medlemskap på nytt stärkt den ekonomiska utvecklingen inom ramarna för välfärdsstaten.
Å andra sidan fungerar ett genomreglerade område som arbetsmarknaden synnerligen illa, manifesterat inte minst av det utanförskap som medför ojämlikhet, segregering och sociala problem. Drivkrafter för jobb och utbildning måste bli bättre. Låginkomsttagare är för högt beskattade. Och klimatet för ny- och småföretagande är fortfarande för dåligt i Sverige.
Erfarenheterna från hundra år av imponerande utveckling som kapitalistisk välfärdsstat, och några decennier av misslyckad interventionism, borde på de områdena kunna komma väl till pass.’
