Vi har två ledarstick på dagens ledarsida: ett om spelmonopolet och ett om skadeståndet till en mobbad pojke i Malmö.

I en underledare på dagens ledarsida med vinjetten ’Blickpunkt Västerbotten’ tar vi upp den senaste prognosen inför 2008 från Länsarbetsnämnden.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite mer lättsamt om en försenad upptäckt:

’Jag har upptäckt och blivit beroende av YouTube

Det finns alltid några som går före och balanserar djärvt på utvecklingens framkant, och så finns det andra som entusiastiskt dyker upp ett par år senare och hetsar upp sig över upptäckter som redan är lätt föråldrade.

När folk i omgivningen tar fram sina mobiler och börjar betala parkeringsavgifter, surfa på nätet, ta kort, skicka bilder, spela på trav, lyssna på musik och jag vet inte allt, tar jag ofta fram min också (för man vill ju så gärna vara med i sin tid) och låtsas knappa koncentrerat, fast det enda jag gör är att kolla vad klockan visar nere i ena hörnet.
Om några år kommer jag också att ha hajat vad mobiler kan vara bra till förutom att ringa med, men då har utvecklingen förstås redan rusat vidare.

Den senaste sensationella revolutionen i mina vanor heter YouTube. Jag har just upptäckt detta fantastiska, kaotiska källarlager, något år efter de flesta andra. Men det är värre än så: jag har blivit beroende av YouTube.

Och då menar jag inte enbart det faktum att man där kan se Mark Kermode recensera film för BBC Radio Five Live, se gamla klipp från den tid när Jay Leno faktiskt var flitig gäst hos David Letterman, se Van Morrison och Bob Dylan sjunga Crazy Love tillsammans i Grekland, se Victor Korchnoi bli retlig efter att ha förlorat ett blixtparti mot Sofia Polgar eller se ryska poeten Anna Achmatova läsa dikt på arkivbilder.

Nej, även för den politiskt intresserade är YouTube en guldgruva. Där kan man se, för att bara sticka ned näven i denna måndagskvälls kringsurfande och notera vad som följer med upp: Mario Cuomo med ett bländande tal nominera Bill Clinton till presidentkandidat på demokraternas konvent 1992; Margot Wallström diskutera Europeiska Unionens framtid på effektiv engelska; Willy Brandt, i mina ögon en av förra seklets stora hjältar, bli urförbannad på Helmut Kohl i en direktsänd valdebatt på 1980-talet, banka med näven i bordet och blänga med svarta ögon i laddad tv-historia; Margaret Thatcher hålla tal i brittiska underhuset hösten 1990, kort före sin avgång, om Europapolitiken.
Häromveckan hölls uppmärksammade primärvalsdebatter i USA där CNN samarbetade med YouTube.

Så där kan man hålla på att söka, stirra och lyssna nätterna igenom. På många sätt lever vi i en fantastisk epok av tillgänglighet och kommunikation. Jag är nyfiken på vad vi kommer att göra av den.’

I två kortledare på dagens ledarsida skriver vi om Robert Mugabes utfall mot Sverige vid toppmötet mellan EU och Afrika, och uppgifterna i går om att tre unga svenskor fått husarrest på Kuba.

I dagens huvudledare tar vi upp värnpliktsfrågan.

Efter snart 1000 inlägg här på bloggen sedan starten 14 februari i år börjar det ta emot.

Maskineriet kärvar och aktionen är tveksam – för många timmar i dålig ställning vid skrivbordet tar förr eller senare ut sin rätt.

Normalt håller jag bloggtempot uppe med hjälp av kaffe, choklad och musik, men på slutet har det snarare varit alvedon och tigerbalsam som ackompanjerat försöken att knattra ned något vettigt på tangentbordet i den här genren.

Nu har klokt, kompetent folk tittat strängt på mig och antytt att det är dags att vidta vissa åtgärder.

Som ett led i detta kommer jag att dra ned radikalt på bloggandet här för resten av året och sikta på comeback efter nyår.

Jag kommer att fortsätta länka här på bloggen till våra huvudledare och lägga ut mina signerade texter från ledarsidan, kanske då och då tipsa om läsvärda saker på nätet eller öva med någon radioblogg och givetvis motivera den återstående förstaplatsen på min presidentranking, men det blir annars inga nya, skrivna inlägg från min sida förrän efter jul- och nyårshelgerna. Bloggen blir lite som en opera utan arior.

Känner jag ett behov av att bemöta inlägg från andra politiska bloggar här på vk.se kommer jag att göra det på ledarsidan, och skulle stora saker ske som förtjänar ledarkommentar på vk.se sker det via så kallade blixtledare.

Eftersom jag redan hör gapskratten från trogna bloggläsare som minns mina tidigare löften av ungefär samma typ (jag har hållit dem ungefär lika länge som George i Seinfeld kunde behålla en hemlighet), låt mig klargöra en sak: jag inser och medger att min trovärdighet i frågan är noll och jag kommer säkert att reagera ungefär som Steve Dallas i Bloom County när han försökte sluta röka, men den här gången är jag beredd att svära på Karl Staaffs mustascher att jag menar allvar…

Så, jag hoppas att ledare, lästips och något radiokåseri känns som lockelse nog att fortsätta besöka bloggen, men annars på återseende 2008.

På dagens ledarsida har jag en signerad text om umeandan och ett problemfyllt debattklimat:

’Om umeandan och ett rädslans debattklimat

Varje stad med självaktning har en ’anda’. Högtidstalens stråkar gnider fram den smäktande melodin: politiker söker samförstånd över partigränserna och näringsliv och organisationer ansluter sedan i långsiktig utveckling för medborgarnas bästa.
Oftast är den där ’andan’ en svårtydd blandning av faktiskt existerande tradition och vagt omhuldad myt.

I Göteborg förs just nu en het debatt om den så kallade Göteborgsandan. Allt fler börjar tröttna på pampfasonerna och maktfullkomligheten hos kommunalstyrelseordföranden Göran Johansson (s).
Göteborgs-Postens ledarskribent Anders Kilner har påpekat i en krönika att Göteborgsandan inte är något som Göran Johansson ensamt förfogar över och att det börjar bli nog med ’koleriska utfall’. Och GP:s chefredaktör Peter Hjörne skrev i helgen om hur Göteborgsandan bygger på ’delaktighet, lyhördhet och respekt för andras åsikter’, att den är ’frimodig och tolerant’, inte ’despotisk, förminskande eller domderande’.

Varje stad är unik och Umeå har en annan situation än Göteborg, men det är intressant att notera paralleller när det gäller debattklimatet. Även i umeandans stad är det ibland illa ställt med toleransen och respekten för kritiska synpunkter. Den som hävdar en åsikt på tvärs med kommunledningens, eller ställer frågor om de mest inflytelserika nätverken, riskerar alltid att utsättas för återkommande, offentliga utskällningar från högsta ort, få sina personliga motiv ifrågasatta och tillskrivas dunkla avsikter.

De sakpolitiska besluten i Umeå återspeglar ofta en samförståndsanda. Det är en styrka.
Men många talar bekymrat om den rädsla, olust och försiktighet som det patriarkala debattklimatet riskerar skapa i den tänkta kulturhuvudstaden. Borde inte umeandan även prägla tonläget i debatten?’

Den här veckan är det Anne Lindén som kommenterar några aktuella ämnen under rubriken: ’Veckan som gick’.

I dagens huvudledare skriver vi om USA och Iran.

Bakgrunden till rikspolischefen Stefan Strömbergs omplacering är inte entydig och kritiken som framförts blandar sådant som säkert är berättigat med annat som inte övertygar lika mycket.

Att förtroendet mellan Stefan Strömberg och delar av poliskåren är raserat står utom tvivel och att den nu avgående rikspolischefen inte i sitt ledarskap lyckats få tillräckligt många med sig är också uppenbart. Så långt kan man konstatera faktum. En del av kritiken mot hans sätt att sätta upp mål som antingen varit för stelbent kvantitativa eller för självklara kan också ha fog för sig.

Men kritiken mot att rikspolischefen varit för krävande och inte gett tillräckligt med beröm känns inte direkt övertygande från en poliskår som inte bara kämpar med att återfå medborgarnas förtroende, utan också har stora problem, både organisatoriska och resursmässiga.

Sedan länge finns en hård kritik mot polisens oförmåga att lösa och hantera vardagsbrottsligheten. Den senaste tiden har också polisens möjligheter att med nuvarande organisation och arbetssätt bekämpa den grova brottsligheten ifrågasatts.

Svensk polis står oundvikligen inför reformer och förändringar, och att en rikspolischef ska driva på i det arbetet, även tala om resultatmål och inte enbart vara tillfreds med allt och alla när resultaten uteblir är självklart.

Hur det går med den reformprocessen nu är högst oklart, och det i sin tur är sorgesamt. Innebär Stefan Strömbergs avgång att reformmotståndare inom polisen vunnit en delseger?

Vilken roll har egentligen den allt konstigare Thomas Bodström (s), som tillsatte Strömberg, spelat de senaste dagarna?

Ordföranden i riksdagens justitieutskott har trots sitt tunga uppdrag tid med både det ena och andra vid sidan om, nu alltså även tid att driva på Strömbergs avgång via småmysko uttalanden.

Och varför framstår regeringen som återigen lite handfallen och fången i ett skeende den inte förmår ta tag i?

Någonstans måste hela uppmärksamheten inom och kring poliskåren vridas tillbaka mot det väsentliga: hur kan förtroendet för polisen upprättas genom ett effektivare och bättre fungerande polisarbete, både mot vardagsbrotten och mot den tunga brottsligheten? Vilka resurser behövs, vilka organisatoriska reformer krävs, vilka attitydförändringar och nya insikter inom polisen är nödvändiga?

De senaste dagarnas händelser har inte fört polisen framåt.