I dag är det budgetdebatt i Umeå fullmäktige.

Jag kommer nog inte att blogga så flitigt under själva debatten, men ett par inlägg ska jag försöka att hinna med.

Budgetdebatter i kommunala fullmäktigen kan vara väldigt olika till sina karaktärer.

Det kan vara ideologiska framtidsdebatter eller siffercentrerade räkneövningar, det kan vara en fest för stora floskler men också för intressenta resonemang eller stentorra inlägg.

Man kan väl förvänta sig att dagens debatt i fullmäktige kommer in på Umeås utveckling och mål för framtiden i ljuset av det senaste årets små varningssignaler om att det inte finns någon automatik i att just Umeå ska fortsätta vara en framgångskommun som skiljer sig från andra lika ambitiösa kommuner, att stagnationen hotar om man inte tar nästa steg i utvecklingen.

Allt är inte frid och fröjd, och det bör komma till uttryck i debatten

Men vi får väl se om budgetdebatten alls kommer igång, dagen har börjat med en längre tvist om ordningsfrågor – huruvida en fråga ska uppfattas som en interpellation eller som en enkel fråga.

Varför inte ta upp ärenden och låta en fråga läsas upp på en gång om det finns en möjlig kompromiss som gör att mötet kan gå vidare?

Nu försvann väl tio minuter av mötets tid direkt.

Ledarsidans serie på måndagar om ’veckan som gick’ fortsätter i dag. Återigen är det Jonas Morian – socialdemokratisk debattör och bloggare – som funderar kring några frågor:

VK: Katastrofkommissionen kom med sin rapport i veckan. Vilka slutsatser bör dras av den bristande krishanteringen i samband med Tsunamikatastrofen 2004?

JM: Med risk för att låta cynisk så verkar den svenska katastrofberedskapen ha varit relativt god och krishanteringen fungerat väl, vilket också framgått i rapporter från utlandet som ingått i kommissionens underlag, oavsett var Lars Danielsson befunnit sig den där omdiskuterade dagen.
Att man av politiska skäl fortsätter att älta detta känns allt mer ovärdigt. Däremot var det förstås absurt att regeringskansliet inte lämnade ut dokumentation om e-posttrafik när Konstitutionsutskottet begärde det, men det säger faktiskt ingenting om hur själva krishanteringen sköttes.

VK: Våldsamma strider utbröt i Gaza mellan Hamas och Fatah. Är det meningsfullt att överhuvudtaget tala om en fredsprocess längre?

JM: Jag är riktigt cynisk i dag märker jag. Nej , någon fredsprocess kan man knappast kalla det. Det är snarare en parodi, eller en tragisk komedi, där det palestinska folket är de stora förlorarna.
Och det är talande att en ledande företrädare för Hamas, tillika regeringsledamot, i en intervju självmant medger att det största hotet mot det palestinska folket är det inbördeskrig som nu i praktiken råder mellan Hamas och Fatah, inte de israeliska militära insatserna.

VK: Riksdagens partiledardebatt i veckan utgjorde första duellen i riksdagen mellan Reinfeldt och Sahlin. Vad tyckte du om debatten?

JM: Debatten som sådan var väl inte mycket att hurra för tycker jag. Sahlin och Reinfeldt har väldigt olika retoriska stilar och de lär behöva mötas i fler debatter innan dessa kan bli riktigt underhållande.
Jag tycker ändå att Mona Sahlin fick in del bra poänger, men totalt sett lär inte denna sammandrabbning gå till historien som minnesvärd.

VK: Veckans vankelmod?

JM: Centerpartiets Fredrick Federley som markerat hårt mot den så kallade FRA-lagen, men som till slut ändå inte vågade gå emot sitt parti fullt ut och rösta nej.
I stället avstod han från att rösta, vilket inte kom att betyda mer än att han lär få det tufft på riksdagsgruppsmötena framöver.

VK: Veckans galnaste?

JM: Sommarvädret. Snö i Gällivare, regn i Dalarna och vackert väder i västra Götaland. Borde inte EU-medlemskapet innebära ett mer likvärdigt väder?

VK: Veckans pseudonyhet?

JM: Den påstådda stölden av George W Bushs armbandsklocka i Albanien.

VK: Veckans minst oväntade?

JM: Att folkpartiets valberedning enhälligt nominerat Jan Björklund till ny partiledare.

Den här notisen om miljöpartisten som väckte ilska hos några politiker i Eskilstunas miljö- och räddningsnämnd för att han hade keps på sig under ett möte tvingar mig till ett bekännande:

Jag har aldrig i mitt 31-åriga liv haft slips på mig, inte heller kostym. Studentmössa hade jag givetvis inte sista dagen på gymnasiet.

Men jag har inget emot nämnda plagg på andra.

Har jag fördomar mot slipsar försöker jag att dölja dem, eftersom något annat vore fånigt och intolerant. Jag blänger inte och kommer inte med sarkastiska kommentarer.

Att ha slips på sig är ungefär lika lite rationellt som att ha keps på sig inomhus.

Plaggen fyller inga funktioner annat än att antingen förhålla sig till klädkoder eller väcka något slags känsla hos bäraren.

Slips och keps inomhus befinner sig i det avseendet på samma nivå.

Om något av plaggen har ett övertag så är det kepsen, eftersom den kan skärma av en del av ett rum och på så sätt bidra till ökad koncentration.
Att någon har en keps på sig under exempelvis ett prov är högst genomtänkt.

Men på ett möte med andra människor där syftet är samtal och diskussion så är det ju å andra sidan kanske lite ovänligt att eftersträva den effekten.

Jag har ibland på mig keps inomhus, utan att kunna förklara varför, annat än att det finns en längtan någonstans i det ögonblicket av att vilja vara i fred.

Så jag vore den siste att säga något om slipsar och orsaken till att någon vill bära en sådan.

Men om någon försöker upprätta en klädkod där slips ger pluspoäng och keps minuspoäng – då blir jag oförstående.

Det är hur vi uppträder mot varandra, vad vi gör och säger, hur vi talar och rör oss, som räknas.

I det ingår att inte tvinga andra att klä sig på ett visst sätt bara för att det står så i någon bok eller ska vara så enligt någon viss tradition.

Det är uppträdandekoder, inte klädkoder, som ska värnas.

Så låt även slipsbärarna vara i fred. Det är inte sämre att ha slips än att ha keps på sig.

I dag skriver jag en krönika i tidningen med tankar efter att ha bott ett år i Umeå och lite grand med anledning av Fokus ranking av vilka kommuner i Sverige som det är bäst att bo i:

Tankar efter ett år som umebo i björkarnas stad

När tidskriften Fokus i veckans nummer rangordnar vilka av Sveriges kommuner som det är bäst att bo i kommer en ung universitetsstad med lite mer än 100 000 invånare som kandiderar för att bli kulturhuvudstad 2014 på första plats.

Nej vänta, håll inne med jublet. Det är inte Umeå, utan Lund som får utmärkelsen och uppmärksamheten. Umeå dyker upp på en godkänd, men föga glamorös 39:e plats – 15 placeringar lägre än förra året.

Undersökningen, som baseras på kriterierna privatekonomi, skola och dagis, social trygghet, fritid, jobb och tillväxt och kommunens ekonomi, understryker att det inte finns någon automatik i Umeås framgång och tillväxt. Umeå är inte ensamt om att ha ambitioner.

Konkurrensen hårdnar. För att nästa steg ska kunna tas i utvecklingen krävs nya idéer och en rejäl självrannsakan. Fokus ranking kommer som en vältajmad tankeställare inför nästa veckas budgetdebatt.

Men årstiden inbjuder också till försoning. Och vad betyder väl en ranking när kvällarna blandar sentimentalitet med puls, björkgrönt speglar sig i älvblått och Umeå med omnejd snabbspolar sig fram från segaste vinter till finaste sommar?

Jag har bott i Umeå i ett år nu.

Det känns som ett lägligt tillfälle att kort summera intrycken: Umeå har havsbris nästan jämt, och flyttbris stora delar av året.
Det är viktigt för trivseln. Omsättningen på invånare håller stämningen fräsch, toleransen uppe och kvalmet som hotar alla medelstora städer borta.

Universiteten bidrar med intellektuella utblickar och en bra nivå på samhällsdebatten. Kulturlivet sträcker sig från folkbildningsrörelse till avantgarde.

Kommunikationerna ner till Stockholm, inte oviktigt, med flyg och inom några år med tåg är utmärkta. Utbudet håller god klass. Allt detta hjälper att attrahera nya invånare.

Men Umeå har också problem – några djupa, några överkomliga.
Vi har sett det i åtminstone tillfälligt stagnerande befolkningsutveckling, medelmåttigt företagsklimat (om målet är att växa ifrån andra motsvarande städer på ett unikt sätt), hög sjukfrånvaro, svårigheter att förverkliga ambitioner om minskade barngrupper i förskolan, tuffare konkurrens om studenter på högre utbildningsnivåer, dålig luftkvalitet i centrum, för få nyetableringar inom handeln, omständlighet i tillsättningen av den viktiga kulturchefsposten.

Många hinder och små missförhållanden kan tillsammans hämma hela utvecklingen om inte problemen tas på allvar och erkänns.

Den extrema tilltron till Umeås framtidsutsikter riskerar att förlama debatten, lura till bristande självkritik, till blånande, hållna tummar men uteblivet nytänkande. Det är svårt att få ett grepp om vilka övergripande tankar det är som styr stadens fortsatta växt, planering och utformning. Man får lätt intrycket av godtycklighet.

Dessutom kan den stora in- och utflyttningen ha en baksida. De tillfälliga invånarna har bara ögonblicksbilder av staden och hinner inte prägla debatten.

Alla potentiella framtida umebor på vägen mot 150 000 invånare – vad tycker de om planeringen och utbudet, om satsningarna och prioriteringarna, inom kommunen?

Det har varit ett fint år i en stimulerande stad. Umeå har förutsättningar att ligga långt högre på en ranking av landets kommuner än 39:e plats.

Jag tror de flesta som bor här delar den, lite kaxiga, känslan.
Men verkligheten är osentimental. Umeå har mycket kvar att göra innan det står klart om utvecklingen ska fortsätta eller stagnationen långsamt ta över.

Ibland kommer besked som påminner en om att formella processer har ett helt annan tempo, men också ibland en helt annan tyngd, än spekulationer och snabba slutsatser av det slag som vi i medierna gärna ägnar oss åt.

Att Jan Björklund är enhälligt nominerad som ny folkpartiledare är ett sådant besked.

Det har stått klart länge att det skulle bli han, men det är ändå först nu när det blir officiellt som diskussionen om hans framtida partiledarskap lär dra igång på riktigt allvar.

Jag har varit kritiskt mot en hel del som folkpartiets ledning, i vilken Jan Björklund ingått, gjort de senaste åren.

Men skolpolitiken har, å andra sidan, enligt min åsikt var det område där folkpartiet stått för den allra tydligaste formen av vad man skulle kunna se som en modern socialliberalism. Och den har han utformat och drivit.

Vilken typ av partiledare Jan Björklund blir avgörs nog mycket av vilken typ av parti det är som han kommer att leda, vilka önskemål som folkpartister från olika håll i landet kommer att sända till sin centrala ledning om partiets framtida kurs och identitet.

Att Björklund i sitt första uttalande betonar socialliberalismen är därför positivt.

Jag tror att en del som kanske bara hört motståndarnas nidbeskrivningar av honom kommer att bli överaskade när de hör honom tala i andra frågor än skolpolitik. Han har hållit några av de bästa tal om flyktingpolitik som jag hört, exempelvis.

Folkpartiet ska granskas kritiskt och vaksamt även framöver, men det finns inga skäl ännu så länge att tro något annat än att Jan Björklund har goda förutsättningar att bli en framgångsrik, socialliberal folkpartiledare.

I synnerhet om folkpartiets interna kritiker från de senaste åren fortsätter att betona vikten av en ideologisk förankring i utspel och strategier så att fiaskon som övergångsregler och avlyssningseufori framöver kan undvikas.

Och senare i Ivar Lo-Johanssons roman Journalisten förekommer en dialog som man skulle kunna trycka ut och sätta upp på vägen som påminnelse om demokratin och det egna ansvaret:

"Min mor tänkte.

– Man sätter sig inte upp mot överheten, sa hon. Inte kan en vanlig mänska sätta sej till doms.

Jag talade hela tiden om Dömda August utan att nämna honom.

– Om överheten har orätt? sa jag. Då gör man det.

– En vanlig människa gör det inte i alla fall.

– Man får inte misstro sig själv.

Min mor tänkte efter. Det var ett problem hon aldrig tidigare medvetet och öppet gjort sig reda för.

– Man ska veta sin plats, sa hon. Man ska inte ge sej in på saker och ting som man inte förstår och där man inte hör hemma.

– Då skulle man aldrig kunna bli något annat än det man är, något på ett annat område? Då skulle aldrig någon utveckling kunna ske med en mänska.

– Det finns folk som vet bättre, sa hon. Det finns folk som har sysslat med det där andra i hela sitt liv och därför vet allting bättre.

– Det är vansinne, sa jag häftigt. Alla framsteg för en mänska är ju uteslutna, ifall man inte ger sej in på andras områden, kastar sej över sånt man inte varit med om förut. Då skulle man alltid stå och stampa på samma ställe?

Min mor visade att samtalet var slut för hennes del.

– Gud nåde den som sätter sej opp mot överheten, sa hon. Gud nåde den som vågar påstå att överheten har fel.

– Jag ska.

Så här inleds Ivar Lo-Johanssons Journalisten, en tröst från en författare till alla unga, eller äldre, med hopp och ambitioner om att själva få chansen att se sina ord i tryck, och även kanske ett vittnesmål från en tid före internet och bloggar, när tidningen nästan var det enda sättet att nå ut:

"Det var på den tiden jag trodde att vägen till att bli diktare gick över en journalistplats. Jag föreställde mig att journalisterna hade sin främsta uppgift i att skriva dikter för sina tidningar, ja, att de var direkt anställda för det.

Trycksvärtan var mitt gift, men det var ännu så gott som oåtkomligt för mig. Jag beundrade också typografer som ett slags diktens folk bara för att de fick med trycksvärta att göra. Och en lång tid sparde jag som en särskild dyrgrip en gammal matris, en avbild av ordet självt, ordets spår i ett stycke papp.

Jag dyrkade det tryckta ordets makt till den grad, att jag ofta om nätterna stod utanför tidningstryckeriernas fönster i Klarakvarteren och kysste deras smutsiga, inifrån nedstänkta rutor.
Själv skrev jag metervis med vers. Jag jagade Dikten och Kvinnan.
Men jag försökte också få tryckta de dikter jag skrivit. Redaktörerna på tidningarna stack ned händerna i mina bingar av vers, av verseops, av kärleksdikter, av stridsdikter, av centrallyrik, av romaner på vers och sjok av blankvers som jag bredde ut på deras överbelamrade bord till påsyn.

– Har ni kakelugn hemma? Frågade en av redaktörerna som mer än de andra hade intresserat sig för min diktning.

Jag betraktade honom som min särskilda gynnare.

– Ja

Han sköt beslutsamt diktpacken över till mig.

– Öppna då luckorna, sa han. Lägg in alltihop. Bränn.

Men inom kort hade jag skrivit nya dikter."

Jag har läst alldeles för lite av Ivar Lo-Johansson (1901-1990), trots att allt jag stött på av honom varit fängslande på ett kargt men ändå livfullt berättande sätt.

Under åren av litterära upptäcker i samband med gymnasiet läste jag inte honom alls lika intensivt som jag under perioder läste exempelvis Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg.

Ibland blir det så. Vissa författare slukar man, andra gillar man men går inte vidare med ändå.

Jag läser allt av Kristina Lugn, men hänger med dåligt i vad Katarina Frostenson ger ut.
Birgitta Trotzigs "En berättelse från kusten", eller "Levande och döda" var som en pinande vind att läsa, men jag har inte fördjupat mig i dem trots att jag minns stämningen i berättelserna.
Lars Gustafsson har jag inte läst på länge, fast hans romaner överlevt i bokhyllorna trots alla flyttar, nedpackade kartonger och urval bara av det viktigaste. PO Enquist bläddrar jag i ständigt.

Det ligger sällan någon djupare värdering i det – och kanske förändras det med åren.
Vissa slukarromaner glöms bort och andra dyker upp som plötsligt inte går att gå förbi längre.

Så jag har läst alldeles för lite av Ivar Lo-Johansson
Men man lär sig mycket om Sverige och Sveriges utveckling under 1900-talet genom att läsa hans romaner och memoarer. Och de är riktigt underhållande.

Min favorit var länge Gårdfarihandlaren, men i och med att journalistiken blivit mitt yrke så är förstås Journalisten (1956) den som lockar mest till omläsning.

Jag ska strax bjuda på några citat som visar varför.

Ann-Charlotte Marteus gör i Expressen en rolig betraktelse över hyresrätt och bostadsrätt.

Det ser ut att bli väldigt fina uttagningslopp till E3-finalerna för treåringarna på Gävle nästa vecka.

Umåkers hopp, obesegrade Dandie Palema, stöter som VK skriver om på dagens sportsidor i sitt försök bland andra på Stig H Johanssons Artistic Ås.

Det var han som imponerade så i ett treåringslopp under Elitloppshelgen.

Jag tycker nästan att uttagningslopp för unghästar, när alla är samlade, är mer spännande än exempelvis en Elitloppshelg där eliten redan är framsållad.

Drömmarna lever sådana tävlingsdagar, hos nästan varje ekipage, men frågorna har ännu inte fått svar.