Visst är katastrofkommissionens arbete väldigt viktigt och de principiella frågeställningarna av stort värde – även den ansvarsutkrävande dimensionen måste betonas.

Det finns all anledning att diskutera och kritisera hur krishanteringen sköttes i samband med tsunamikatastrofen 2004, och hur man har uppträtt vid utfrågningar och informationslämning efter det.

Och slutsatser om framtida organisation och arbetssätt måste dras.

Men denna enorma fokusering på vad Lars Danielsson gjorde eller inte gjorde, när han läst mejl och vilka mejl han läste, börjar kännas lite hysterisk, i synnerhet mot bakgrund av katastrofens omfattning.

Att situationen misskötes är väl uppenbart för alla vid det här laget, och att informationen som lämnats varit vilseledande och att de ansvarigas uppträdande i den delen förtjänar skarp kritik.

Jag har inget att invända emot katastrofkommissionens uppträdande.

Men en del av den mediala rapportering kring detta med totalt fokus på Lars Danielsson, när den nu fortsätter en vända till, uppviglar nästan till intrycket att flodvågskatastrofen hade kunnat hindras, att antalet döda hade varit många färre, om bara Lars Danielsson hade gjort det ena eller andra.

Jag får magkänslan att det bakom en del av fokuseringen på Lars Danielsson döljer sig en gammal klassisk mobbing av någon som det är lätt att ge sig på i flock.

Och en oförmåga att skilja en katastrof i sig från en katastrofal krishantering.

Som väntat läggs regeringens förslag om att ge Försvarets radioanstalt FRA rätt att avlyssna datatrafik över gränserna på is ett år sedan oppositionen använt det så kallade minoritetsskyddet.

Frågan återkommer alltså under nästa riksmöte. Det ger allianspartierna, i synnerhet de som vill leva upp till beteckningen liberala, en ny chans att ompröva sin hållning i den här frågan.

Det ger även krafter inom socialdemokratin chans att bromsa sin egen lika övervakningsglada partiledning. Socialdemokraterna skiljer sig inte från regeringen i principfrågan, utan bara i en del detaljer.

Förhoppningsvis blir det nu en rejäl debatt inom de partier som stöder idén med en FRA-lag kring den personliga integriteten och faran med ett övervakningssamhälle som ger enskilda riksdagsledamöter råg i ryggen att gå emot regeringar och vilsesprungna partiledningar när nästa omröstning sker.

Om försvarsministern kan räkna på brett stöd även då i sin iver för avlyssning är det rimligen många riksdagsledamöter som vikit ned sig för partipiskorna.

Personvalsinslaget är för begränsat i Sverige, men de ledamöter som röstar efter övertygelse och i försvar av den personliga integriteten när den här frågan slutgiltigt avgörs kommer att ha goda argument för en personvalskampanj vid nästa möte med väljarna.

I går skrev jag om centerpartiets riksdagsledamot Fredrick Federley som säger sig ha blivit utsatt för påtryckningar från sin riksdagsgrupp inför voteringen om det, även av denna blogg och VK:s ledarsida, starkt kritiserade förslaget att ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna datatrafik som passerar landets gränser.

Federley är motståndare till förslaget, men hotas med politisk marginalisering inom sitt parti om han röstar efter övertygelse.

Under gårdagen fick händelsen ökad uppmärksamhet.

Att kräva disciplin just i frågan om storebrorsamhället, där regeringen har hamnat så väldigt snett, är sällsynt omdömeslöst från centerpartiets sida.

Och man undrar förstås hur det ser ut i de andra allianspartierna?

Men ännu uslare är det att man överhuvudtaget ägnar sig åt att försöka devalvera riksdagsmannaskapets värde, undergräva argumentationen för personval och bekräfta unga, fritänkande, individualistiska människors fördomar om politik, genom denna typ av förlegat partipiskeri.

Jag får, lite patetiskt kanske, alltid lust att citera en av Torgny Segerstedts allra sista ledare i sådana här debatter:

"Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner den sann och riktig, utan anamma den mening, som ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med alla i sitt fårahus. (…) Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände."

I dag har vi en huvudledare om gårdagens partiledardebatt i riksdagen, slutrader om Mona Sahlin lyder:

’I en debattartikel i Dagens Nyheter i går tog hon upp behovet av en ny socialdemokratisk attityd, med starkare betoning av arbetslinje i sysselsättningspolitiken och kunskapsperspektiv och trygg arbetsmiljö i skolan.

Det var återigen ett indirekt erkännande av att valresultatet gett alliansen rätt på de områdena. Det var även en intern påminnelse till det egna partiet om att socialdemokratin snabbt bör komma till den insikten.

Men fortfarande lyser de konkreta beskeden med sin frånvaro. De har i stället handlat om återställare och uppvärmd skåpmat. Sammantaget är det svårt att veta riktigt vad Mona Sahlin vill och hur hon ska kunna få med sig sitt parti bakom ett förnyelsearbete det inte förstått nödvändigheten av.

En försvårande omständighet för socialdemokratin är också det faktum att man parallellt med det stora interna rådslaget måste förberedda något slags regeringsalternativ.

Oppositionen består av tre helt olika och inte alls samordnade partier som är långt från den sammanhållning som fortfarande präglar alliansen. Avståndet mellan miljöpartiet och vänsterpartiet är ännu större nu än när de ingick i regeringsunderlaget.

Och socialdemokraterna är så upptagna med att hitta och utveckla en egen identitet och självbild efter maktförlusten att man knappast heller har energi över för ett djupare rödgrönt samarbete.’

Det blev en intressant riksdagsdebatt i dag som visade att det hänt något positivt i svensk inrikespolitik sedan regeringsskiftet.

Alliansens valseger har tvingat oppositionen att tala om jobb, skola, företagande och valfrihet på ett nytt sätt med ett åtminstone lite mer ödmjukt tonfall än tidigare.

Den svenska debatten har blivit mindre kvalmig, tyngdpunkten har förskjutits i liberal riktning, attityden är öppnare.

Och samtidigt tvingas regeringspartierna att skärpa till sig och förhoppningsvis ta åt sig åt berättigad kritik när det gäller exempelvis integritetsfrågor eller vuxenutbildning. Där tog oppositionen poäng i dag.

Mona Sahlins tillträde som socialdemokratisk partiledare har varit bra för debattklimatet i riksdagen.
Dagens debatt bjöd på ett antal underhållande replikskiften.
Även vänsterpartiets Alice Åström gjorde ett sympatiskt intryck om man jämför med den mer skrikigt revolutionära ton som Lars Ohly och en del andra ledande vänsterpartister brukar använda sig av i just riksdagens talarstol.

En längre analys av debatten, Mona Sahlins besked i dagens DN-debattartikel och socialdemokratins dilemma kommer VK med i morgondagens huvudledare.

Hittills har Peter Eriksson (mp) varit väldigt lite ’vänster’ i sina inlägg i partiledardebatten.

Han har, förutom om klimatet, talat om integritet och företagsfrågor, och antytt att miljöpartiet vill stå för något slags social liberalism.

Nu är det ju så med miljöpartiet att partiledningens inriktning är en sak, partiets kongresser och medlemmarnas prioriteringar ofta en annan.

Alliansen gör nog ändå klokt i att lyssna på miljöpartiets tonfall under mandatperioden och ta fasta på när partiet lyfter fram frågor om integritet, småföretagande och valfrihet.

Jag tror fortfarande att det på sikt, nu menar jag längre sikt när utvecklingen i svensk politik gått in i nya, i dag oanade skeden, kan bli aktuellt och intressant med ett samarbete mellan miljöpartiet och mittenpartierna.

Det kräver naturligtvis framför allt att miljöpartiet väljer en liberal väg hellre än en väg in i djupare vänstersamarbete, med en ny inställning till exempelvis internationellt samarbete eller tillväxt.

Men det kräver även en öppenhet och beredskap från mittenpartiernas sida att välkomna när miljöpartiet hamnar i ganska liberala ståndpunkter.

Lars Leijonborg höll ett bra huvudanförande i riksdagen med en återblick på den liberala utvecklingen i Sverige och världen från 1970-talet och framåt, och med tre områden där för lite hänt under de här decennierna: småföretagarpolitiken, skolpolitiken och integrationen.

Det är en tacksam genre det där – avskedstal när man får ta de stora greppen utan att någon gnäller, och Leijonborg klarade det galant.

Replikskiftet mellan Leijonborg och Sahlin som följde var sympatiskt och sansat – tonfallet i riksdagen har blivit betydligt mer konstruktivt sedan regeringsskiftet.

Både på grund av något utbyte av partiledare, men också sannolikt på grund av de ombytta rollerna mellan regering och opposition.

Även Alice Åström från vänsterpartiet, som ersätter Lars Ohly, har ett väldigt ickealarmistiskt tonläge.

Maktskiften stimulerar det demokratiska samtalet – det är en slutsats man kan dra av dagens partiledardebatt.

Mona Sahlin sade just i riksdagen att hon fått mycket skäll för att hon sagt att det kan vara hjältelikt att vara företagare.

Vem har skällt på det uttalandet frågar man sig då förstås?

Där avslöjade hon nog mer av stämningarna inom delar av det egna partiet gentemot företagande än hon egentligen hade avsett.

Oj vad jag saknar det gamla centerpartiet sade Mona Sahlin i ett replikskifte med Maud Olofsson. Bättre betyg har väl Maud Olofsson inte fått på länge.

Det är överhuvudtaget en ganska pigg debatt hittills, med rätt humoristiska och spänstiga inlägg, inte minst i duellen mellan Mona Sahlin och Maud Olofsson, som Mona Sahlin nog trots allt tog hem.

Jag tyckte att Reinfeldt hade initiativet över Sahlin i det första replikskiftet, eftersom socialdemokraterna gentemot moderaterna ofta fastnar i en sådan förlegad retorik man hört till leda redan, men att Sahlin tog hem ronden mot Olofsson.

Lars Leijonborg valde föga överraskande att ta replik mot Sahlin på skolpolitiken – ett område, det märktes, där socialdemokraterna kommer att ha det svårt så länge man inte gått från att tala om behovet av ny skolpolitik i partiet till att presentera en.

Kanske blir det en rätt rolig mandatperiod vad riksdagsdebatterna angår.

Jag ska återkomma senare med en kommentar till innehållet i Mona Sahlins debattartikel i dagens DN och hennes huvudanförande i riksdagen.

Peter Eriksson från miljöpartiet tog klokt nog upp integritets- och övervakningsfrågorna i sin replik till Reinfeldt – ett av regeringens svagaste kort och en fråga där miljöpartiet faktiskt sticker ut på ett positivt sätt i riksdagen.

Med statsministern tog inte upp tråden, utan valde istället att tacka (!) miljöpartiet för dess miljöengagemang, naturligtvis med följdresonemanget att mp:s lösningar inte håller utan att moderaterna nu tar över de gröna frågorna.

Moderaternas största trovärdighetsproblem i miljöfrågor är partiets historia av ointresse och viss arrogans inför problematiken.

Miljöpartiets största trovärdighetsproblem i miljöfrågor är partiets ologiska och obegripliga EU-motstånd.