Presidentval, Tipsextra-nostalgi och wannabe-världsreportrar

På dagens ledarsida har jag en krönika om det amerikanska presidentvalet som nu drar igång på allvar och om varför det fascinerar så många:

Den amerikanska valrörelsen fascinerar
Bläddrar man igenom kvällstidningarnas sportsidor kan man av mängden Premier League-nyheter lätt få intrycket att man av misstag greppat en Londonutgåva, alternativt snabbt dra slutsatsen att en generation sportjournalister hjärntvättade av Tipsextra-nostalgi slutligen löpt amok.

Och kikar man på de svenska dagstidningarnas ledarsidor gör mängden analyser av amerikansk politik det uppenbart hur många wannabe-världsreportrar som huserar där i väntan på jobb vid, beroende på ideologisk tendens, New York Times, Wall Street Journal eller Washington Post.

Jag är förstås, helt och fullt, en av dem. När jag i går gick till jobbet första dagen efter julledighet stängde jag ute trafiken med ett par stora hörlurar där inte Ekot, SR Västerbotten, Studio Ett eller ens Spanarna underhöll, utan där Face the Nation-intervjuer med presidentkandidaterna John Edwards, Barack Obama och Mike Huckabee dånade som podradio.

Det var inte research för den här krönikan, jag lyssnade enbart för nöjes skull; för spänningen, analyserna och spekulationerna, lite grand som man följer en tv-serie. Jag är inte ensam. Framför allt de amerikanska presidentvalen fascinerar och engagerar svenska samhällsintresserade på ett sätt som går långt utöver det rena och i sig höga nyhetsvärdet.
Det finns flera ofta framlyfta orsaker till detta: historiska, språkliga och mediala.
Men även det amerikanska valsystemet, den speciella valrörelse som partier och kandidater bedriver, skapar en närhet, en öppenhet, en mängd information och en utdragen debatt som få andra länder kan skryta med.

Ingen kandidat kan gå igenom ett amerikansk presidentval utan att i förväg bekänna färg, ta sig an alla typer av frågor och bevisa en mängd egenskaper som exempelvis svenska partiledare valda i slutna, tysta och räddhågade processer först behöver visa upp långt senare.
Som The Economist noterade i en ledare häromveckan ger primärvalen amerikanerna möjlighet att fatta ett friare och mer välgrundat beslut än medborgarna i andra demokratier någonsin kan.

Det är en överdrift och det är definitivt ingen garanti – som vi sett i de senaste två valen – för att beslutet blir lyckat. Och amerikansk politik har en andra problem med lobbying och pengaströmmar – inte helt olika dem vi sett i Sverige under många år av socialdemokratiskt maktinnehav – som blir tydliga under en valrörelse. Men med tanke på de många fördomar som finns, vid sidan av berättigad kritik, mot den amerikanska politiken kan det vara på sin plats att påminna om förtjänster som också hör till helheten.

Nu drar 2008 års amerikanska presidentval igång på allvar. Det återstår mycket innan partierna har sina kandidater klara, men redan den kommande veckans primärval kan ge ett första besked om vilka som har initiativet.

Kommer Clinton eller Obama ut ur Iowa och New Hampshire med vind en i ryggen? Får John Edwards sitt nödvändiga genombrott? Och hos republikanerna: är Mike Huckabees kampanj tillräckligt uthållig, kan nästan uträknade John McCain komma tillbaka, är Rudy Giulianis strategi att hoppa över de inledande delstaterna klok eller fatal och hur nationellt valbar uppfattas Mitt Romney vara?
Något är det med detta val som stimulerar spekulationer och kittlar intresset.