Varför engagerar inte den personliga integriteten?

Ett av de tristaste och mest talande värderingsskiftena på senare år i svensk debatt rör synen på den personliga integriteten.

Hur kan det komma sig att en sådan likgiltighet och aningslöshet inför integritetsfrågor brett ut sig i det svenska samhället?

När jag var ung (eller yngre, beroende på hur man ser det) uppstod det ofta diskussioner redan när något formulär krävde att man angav sitt personnummer.
Övervakningskameror var djupt kontroversiella. Det fanns en sund misstro och oro inför tanken på ett framväxande kontrollsamhälle där makthavare, samtida och framtida, genom att samla in uppgifter i olika typer av centrala system om de så önskade skulle kunna krympa enskilda medborgares integritetssfärer till ett minimum.

Varje förslag i den riktningen väckte inte bara en principiell debatt bland professionella opinionsbildare och någorlunda ideologiskt medvetna politiker, utan utlöste bredare försvarsreaktioner.

I dag föreslås och genomförs långtgående integritetskränkande åtgärder på en rad områden – avlyssning, insamling av uppgifter, total och detaljerad kartläggning av människors kommunikation – utan att den allmänna opinionen reagerar överhuvudtaget.

Finns det en tendens går den snarare i motsatt riktning: förslagen välkomnas som nödvändiga och oproblematiska i den helt principlösa andan av att den som sköter sig inte behöver frukta att staten potentiellt vet allt.

Det kan visa sig vara en av vår tids största illusioner.

Integritetsfrågor är inte enkla och det är inte givet i alla lägen hur avvägningar bör göras mellan exempelvis integritetsskydd och brottsbekämpning.

Men varje sådan avvägning borde just därför röra upp heta debatter och starka opinioner, långt starkare än de som vaknar till liv på andra politiska områden redan när någon minimal förändring genomförs.

Orsakerna till att så många i Sverige verkar bekväma med tanken på att få sin integritet kränkta av en statsmakt kan vara många, både rimliga och svårsmälta: rädsla för och engagemang mot terrorism och grov brottslighet, en naiv tilltro till den goda, snälla överheten som bara vill väl, en fascination inför den tekniska utvecklingens möjligheter som inte vägs upp av en medvetenhet om vad den kräver i form av integritetsskydd, en bristande medborgarkänsla underblåst av mångåriga makthavares retorik som gått ut på att motverka att den enskilda medborgaren värdesätter makt över den egna tillvaron och att underblåsa människors känsla av att stå i en passiviserande, skuldmedveten beroendeställning till staten.

Vilken förklaringsmodell man än väljer borde slutsatsen bli att debatten om det framväxande kontrollsamhället borde vara långt häftigare och engagemanget för den personliga integriteten betydligt djupare än vad som är fallet i dag.