Bejaka förändring eller frukta den?

(Den blogg om de tyska delstatsvalen som utlovas i ett citat på dagens ledarsida kommer i morgon som söndagsblogg.)

I min lördagskrönika den här veckan filosoferar jag lite kring ordet förändring och drar några paralleller mellan amerikanska valrörelser och svenska, funderar kring vilka retoriska bilder som går hem och om det sedan har någon betydelse i slutändan för sakpolitiken.

(Plus till de läsare som direkt kan säga från vilken tv-serie, vilket avsnitt, vilken scen och vilken karaktär som jag lånat frasen om hjärtat som slår fortare i det sista stycket):

’Bejaka förändringar eller frukta dem?

Hur kampanjer förs och formuleras hänger ihop med vilka politiska perspektiv och utgångspunkter de återger. En jämförelse mellan USA och Sverige på den punkten är inte nödvändigtvis särskilt smickrande för vårt land.

Förändring har varit nyckelordet i inledningsskedet av årets amerikanska primärvalskampanj. Förändring är nästan alltid en hjärtpunkt i amerikanska val.

Oavsett om det tar sig uttryck i stora programanslag som Roosevelts New Deal eller Kennedys New Frontier, eller bara finns med som värmande låga i retoriken, är det nästan omöjligt för en amerikansk politiker att bli vald till president utan att på något sätt symbolisera en förnyelse, ett epokskifte av något slag.

Demokraterna Hillary Clinton och Barack Obama muhuggs nu varje dag om vem som har bäst möjligheter att åstadkomma förändringar i USA som president, vem som är erfaren utan att vara etablissemang, vem som står på den vanliga människans sida utan att sätta sig över den vanliga människan.
Till och med 71-årige republikanske veteranen John McCain kandiderar med förändring som ett viktigt budskap.

I amerikanska presidentval är förändringen, förnyelsen, språnget in i framtiden, uppbrottet mot något nytt en positivt laddad retorisk bild.
Utgångspunkten är, oavsett vilka ideologiska slutsatser som sedan dras eller om politiken i sak lever upp till metaforerna, att det som står i vägen för enskilda människors självförverkligande, drömmar, ambitioner och frihet måste bekämpas.

’Det enda vi har att frukta är fruktan själv’, sade FDR i sitt installationstal 1933 med en av den politiska historiens bästa one-liners. ’Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land’, sade JFK i sitt installationstal 1961. Något år senare slog han fast att man inte skulle åka till månen för att det var lätt, utan för att det var svårt.

’We can do it, we can do it, we can do it’, ropade delegaterna när Bill Clinton valdes till demokraternas presidentkandidat 1992. 15 år senare ropar talkörerna vid ett kampanjmöte med Barack Obama: ’Yes We Can, Yes We Can, Yes We Can’.

Och i ett tal 2004 sade Bill Clinton:

’If one candidate’s trying to scare you and the other one’s trying to get you to think; if one candidate’s appealing to your fears, and the other one’s appealing to your hopes; you better vote for the person who wants you to think and hope.’

Inte undra på att många svenskar, vana vid helt andra typer av valrörelser – tungsinta och pessimistiska – upplever det positiva, optimistiska tonfallet, det Freddie Mercury på Wembley-storslagna anslaget, som stimulerande. Jag tror att det är en förklaring till varför många fascineras av amerikanska presidentval.

För här är traditionen i stora drag den omvända. Att gå till val på förändring, hopp, optimism och tron att människor vill och kan är svårt i Sverige. Här är det retorik kretsande kring ängslan, nervositet och vad makthavare kan ordna och fixa om de bara får ta hand om oss, besluta åt oss, befria oss från bördan av för stor vardagsmakt, som går hem.

I centrum står sällan vad vi kan uppnå, vad vi kan åstadkomma om vi verkligen siktar högt, vilka urgamla problem vi kanske kan lösa om vi släpper loss, utan tvärt-om hur djupare förändring ska kunna undvikas, vad som kan gå snett, vad som kan hota det rådande tillståndet.

Den passiviserande retoriken, jantelagen som nästan omedveten överideologi och ett socialdemokratiskt etablissemang som gjort förändring till ett skällsord, har medfört att politiska reformer för förnyelse är väldigt svåra att lansera i Sverige.
Det senaste decenniet har bjudit övertydliga exempel på hur svårt det är, oavsett vilket missnöje som rått med den förda politiken, att vinna stöd med ett budskap om förändring, förnyelse och något väsentligt annorlunda.

Först när det ledande oppositionspartiet helt tog över de mångåriga makthavarnas retorik och slagord, till och med delar av deras partinamn, och garanterade att allt i grunden skulle förbli som förr, lyckades man vinna ett val.
Trots det skapar nu ytterst försiktiga strukturreformer som tar itu med just de missförhållanden som tidigare väckt ilska, väldiga reaktioner.

Det betyder inte att Sverige är dömt att stå stilla eller att USA är ett allmänt föredöme. Utrymmet för utredda, försiktigt förankrade och långsiktiga reformer är större än vad valrörelsernas bedrövliga stämning i Sverige ger anledning att tro.
I USA är det delvis tvärtom; det berusande talet om förändring är ibland bara ett sätt att dölja maktlöshet inför samhällsproblem som består. Och retoriken kan bli ett alibi för reaktionär politik om olyckliga omständigheter samspelar.

Men Sverige har en i många avseenden odrägligt självtillräcklig hållning när olika politiska traditioner diskuteras och jämförs. Vi skulle vinna på att med lite större ödmjukhet och en gnutta mer självkritik ta intryck av det som faktiskt, trots allt, får hjärtat att slå fortare och blicken att söka i horisonten under amerikanska presidentval.’