Om kärnkraftens framtid

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om kärnkraften med anledning av folkpartiets utspel om fyra nya reaktorer. Jag är inte så begeistrad över den idén, men välkomnar att någon drar igång en konkret debatt som inte kan dröja längre:

’Samtal om kärnkraften borde inledas snarast

Kärnkraftsfrågan har avdramatiserats i Sverige. De förnyelsebara alternativen har inte fått något avgörande genombrott, andra realistiska alternativ har hamnat i vanrykte och rädslan för ett kärnkraftshaveri är låg i samhället. Få vill se en snar avveckling.

Samtidigt är äntligen myten om att det skulle finnas en motsättning mellan miljöhänsyn och tillväxttakt på väg att upplösas. Allt fler inser att grön teknik, långsiktig hållbarhet och förnyelsebara alternativ är en jättechans för investeringar, jobb och tillväxt.

Så även om kärnkraften inte längre framstår som ett särskilt miljöfarligt alternativ är den inte heller något lockande förstaval ur ett utvecklingsperspektiv. En del debattörer som aldrig prioriterat miljöhänsyn låtsas i dag vilja bygga ut kärnkraften av engagemang mot klimathotet. Och en del debattörer som aldrig förstått värdet av tekniska nydaningar och tillväxt låtsas vilja avveckla kärnkraften för att bejaka utveckling och framsteg. Båda grupperna kämpar med trovärdigheten.

Mot den bakgrunden kan folkpartiledningens utspel i förra veckan ses. Som ett led i en rad vettiga förslag – energieffektivisering genom tillvaratagen spillvärme, satsning på eldrivna fordon, investering i höghastighetståg och global frihandel med utsläppsrätter – föreslår man även fyra nya kärnkraftsreaktorer.

I mina öron låter det sistnämnda onödigt pessimistiskt och defensivt. Och Jan Björklund behöver vidga sitt miljöpolitiska register till något mer än bara kärnkraftentusiasm och kritik av miljöpartiet för att bli trovärdig på området.

Men det är utmärkt att någon gör debatten konkret. Energipolitiken kräver långsiktighet, helst blocköverskridande. Den kan inte ligga kvar i frysboxen efter 2010. Och kärnkraftens framtid bortom de nuvarande reaktorerna är en central frågeställning. Diskussionen kan inte vänta.’