Bilar, bloggar, kollegor och Basil Fawlty är inte bitter

Som säkert märks går det trögt med bloggandet så här i början av det nya året. När jag vrider på tändningsnyckeln händer ingenting, när det händer något och jag ger gas slirar bara hjulen, när jag väl får fart på ekipaget slutar det snart med punktering.

Det blir nog bättre vad det lider, men just nu handlar det mest om att bita ihop, skjuta bloggen framåt för hand och i uppförsbacke i riktning mot ettårsdagen om några veckor. Kanske väntar någon vk.se-publisher med blåbärssoppa där uppe på krönet, vem vet?

För att komma till mitt egentliga ämne och avsluta – och med tanke på att jag inte har körkort bör jag nog göra det förr snarare än senare – bilmetaforandet: när man står där med sitt ett år gamla fordon som för bara 12 månader sedan var skinande nytt, fullt av löften och drömmar, men som nu utgör en lerig, smutsig, sorglig uppenbarelse med punktering, stenskott, skräp på golvet, parkeringsböter på rutan och missljud från motorn – att då få se ett par kollegor rulla fram med ett fabriksnytt vrålåk utan minsta skråma, glänsande in i minsta detalj och med horisonten i ständig solnedgång eller soluppgång när det glider iväg mot nya äventyr, måste vara djupt provocerande.

Även Eskilstuna-Kurirens skickliga ledaravdelning – Alex Voronov och Ida Thulin – börjar nu med en ledarblogg.

Det har förstås alla förutsättningar för att bli mycket lyckat och läsvärt, och jag rekommenderar er att ha med den bland era rss-feeds eller bokmärken eller dagliga vanor.

Men vi som likt Basil Fawlty med motorstopp letar i parken efter något vi kan ge oss på vår egen bloggs motorhuv med efter alla svavelosande varningar vi utfärdat om vad som väntar om den inte startar omedelbart, står förstås hålögda och sura och ser dem glida förbi på premiärturen. Lyfter vi på kepsen och vinkar lycka till är det rent formellt.