Bekämpa sexistisk reklam, men utan lagförbud
I en lite tvådelad signerad text på dagens ledarsida tar jag först upp varför sexistisk reklam bör bekämpas men varför det är helt fel att göra det genom en förbudslagstiftning och kastar sedan en snabb blick på den pågående jämställdhetsdebatten i stort:
’Bekämpa sexistisk reklam, men utan lagförbud
En statlig utredning föreslog i går ett förbud mot sexistisk reklam. Det är viktigt att förklara både varför sexistisk reklam måste bekämpas och varför en sådan lagstiftning vore fel sätt att göra det på.
Sexismen lever på många håll i reklamens värld och primitiva könsstereotyper präglar många utbud, till och med sådana som vänder sig till barn. Någonstans i botten av denna för samhället pinsamma sörja återfinns en svårsmält men uppenbar sanning: sexistisk reklam och bedrövliga könsstereotyper motverkas fortfarande inte i tillräcklig utsträckning av konsumenter genom köpbojkott, och efterhålls inte i tillräcklig utsträckning av näringslivets frivilliga kontrollåtgärder.
Det är beklagligt och svårt att förstå.
Men vägen förbi detta misslyckande får inte föra till en lagstiftning som begränsar yttrande- och tryckfriheten eller upprättar ett slags statlig smakdomstol. Lösningen måste sökas på ett annat plan: genom intensifierad opinionsbildning mot sexism och diskriminerande strukturer, och genom ett medvetandegörande av konsumenternas makt att stå upp mot reaktionära värderingar och deras alltid lika villiga påhejare i debatten.
Arbetet mot sexistisk reklam är angeläget, men får inte bli ett svepskäl för regelverk som skapar en otillbörlig, inskränkande politisk styrning.
Den här fighten vinner vi ändå, genom en fortsatt opinionsbildning och ett konsekvent försvar av ökad jämställdhet som något befriande för män och kvinnor, pojkar och flickor, inte något ångestskapande eller problemtyngt.
Den attityden borde även på ett tydligare sätt prägla hela jämställdhetsdebatten. Annars hotar ett bakslag ackompanjerat av förledande formuleringar om jämställdhetens baksidor, formuleringar som frivilligt eller oavsiktligt landar i ojämställdheten som norm. Återkommande angrepp från feminismens motståndare på varje försök att påverka diskriminerande strukturer i samhället, måste bemötas med större självförtroende än så. Det bästa är att fortsätta tänka och sikta framåt, behålla initiativet.
De som, för att låna en formulering från Expressens ledarsida, utan feminismens mångåriga arbete inte skulle känna igen en könsstruktur om den så hoppade upp och bet dem i näsan, borde ges fler tillfällen att larma om feminismens, genusperspektivens och jämställdhetsmålens grepp om debatten. Det är en indikation på att utvecklingen går åt rätt håll.
En bredare kampanj om varför exempelvis individualiserad föräldraförsäkring skulle öka friheten och lösa problemen med dagens föräldraförsäkring vore ett bra, utmanande och självsäkert svar till dem som vädrar möjligheter att om inte vrida klockan tillbaka så åtminstone tvinga den att stanna.’
