Årets första drabbning i riksdagen

I dagens huvudledare skriver vi om gårdagens partiledardebatt i riksdagen.

Ett par kommentarer här i bloggform utöver vår ledare: Det är trist att se hur Mona Sahlin och socialdemokraterna börjar falla ned i ett svart hål av hysteriskt missvisande och verklighetsfrånvända beskrivningar av motståndarnas politik istället för att ge ärliga och raka besked om den egna politiken, eller när åtminstone vaga besked kommer – som om skolan eller i går om vården – förklara hur man ska vinna stöd för det först internt i partiet och sedan i ett regeringsalternativ tillsammans med vänsterpartiet.

Hälso- och sjukvårdspolitiken är ett sådant exempel: det som socialdemokraterna vill förnya på ett positivt sätt har alliansen redan argumenterat för länge under en störtskur av glåpord från många socialdemokrater.

Internt inom socialdemokratin finns ett starkt motstånd mot alla reformer som stärker patienternas rättigheter, ökar valfriheten, förbättrar de anställdas ställning och valmöjligheter och skapar fler driftsformer. Ibland verkar det som om långa, frustrerande och onödiga vårdköer som sätter patienterna på plats och visar vem som bestämmer är själva symbolen för en lyckad, socialistiskt präglad vårdpolitik i traditionalisternas ögon.

Fortfarande har Sahlin ett mer konstruktivt tonfall än Göran Persson brukade ha, men anslaget från hennes första veckor som partiledare är snart helt borta. Och den osakliga, skrikiga, traditionalistiska retoriken, som väcker helt andra associationer än förnyelse och nytänkande, låser fast hela Mona Sahlins partiledarskap i förväntningar hos bakåtsträvarna i det egna partiet som blir svåra för henne att gå emot i ett senare skede.

Höga opinionssiffror i all ära, socialdemokraternas långsiktiga strategi och politik är för tillfället svår att upptäcka och i den mån den skymtar fram ännu svårare att begripa.