Meningslöst slask i en meningslös årstid
De senaste dagarna har bjudit på ett meningslöst slask i en meningslös årstid. Det finns ingen anledning att skönmåla eller romantisera om tjusningen med fyra årstider: för detta väder, för detta mörker, finns inga ursäkter, om detta slask är villkoret, då hellre slippa.
Lars Forsell skrev i en visa en gång, insjungen av Cornelis Vreeswijk på ’Visor, svarta och röda’:
’Kan Ni förstå!
När våra fäder
till dessa leder
på flottar kom
från trakter som
var varma – att de icke vände om!
(…)
Madame, förlåt de vilda fäder
…trots allt…ty de förstod vad skönhet är,
när de kring Mälarn grunda städer,
ty luften har en klarhet här
som är som vin
och vinden fin
genom oss fläktar
som söderns nektar!
Så trippa nätt!
De hade rätt!’
Man kan tänka sig motsvarande försvarstal för trakter ännu längre norrut – ’ty de förstod vad skönhet är’.
Må vara på sommarn, kanske på våren och på hösten, men nu? Nej, nog nu. Om detta väder, om denna årstid inte ett milt ord.
