200 000 i Umeå – drömmar och tvivel

I min lördagskrönika den här veckan skriver jag återigen om Umeå, det nya befolkningsmålet och behovet av att både våga tänka djärvt och förmå tänka självkritiskt:

’200 000 i Umeå – drömmar och tvivel

Vilket är bäst i halvtid när matchen står och väger: att för division tre-laget spela upp en peppande video med bilder från legendariska Champions League-finaler eller att försiktigt påminna om leran därute och möjligen fördelarna med att ta sig upp i division två?

Vad inspirerar till största ansträngning: det som bara fantasin kan frammana, det som anas i fjärran eller det som är gripbart några steg bort? Det beror på situationen, stämningen och självinsikten. Om tanken trivs bäst med vingar eller vandrarkängor är individuellt.

Själv föredrar jag vingarna, men det har gett blåmärken och benbrott från rejäla dunsar. Jag känner andra som föredrar vandrarkängor, men som ständigt får dras med oglamorösa skavsår och dåligt termoskaffe.

Werner Aspenström skrev i en dikt om att inte "med den stora drömmens sax klippa sönder den mindre drömmens väv". Och i Ikaros skrev han:

"Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar önskar jag frambära min hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske, som glanslöst men evigt grönskar."

Ska man förstå debatten i Umeå om befolkningsmålet 200 000 till år 2050 måste man tala om just visioner och verklighetsförankring, inspiration och insikt.

Gnistan uppstår där de möts: visionen och verkligheten, inspirationen och insikten. Kantrar det åt ena eller andra hållet går det illa. Storslagna ambitioner som blundar för uppenbara problem leder bara till elände. Ett ständigt jämrande över hur det nog aldrig kommer att gå, att det där är ju bara visioner som möjligen kan bli aktuella långt senare, garanterar att sluta som självuppfyllande profetia.

Umeå befinner sig på många sätt i ett brytningsskede där utrymmet är stort för både optimism och pessimism.

Optimisterna försöker dra igång vågen och sjunger: Stadens position som Norrlands tillväxtmotor och kreativa centrum är ohotad, här vill man bo. Botniabanan är på väg som symbol för en region där det satsas och där förutsättningar skapas. Universitetets ställning som ett av landets ledande lärosäten har goda möjligheter att stärkas med den nya högskole- och forskningspolitiken. Kulturlivet bär upp en kulturhuvudstadskandidatur utan att det ens känns kaxigt.

Pessimisterna lägger armarna i kors och muttrar: flyttnettot visar minus sedan ett par år tillbaka, fler lämnar Umeå än som kommer. Företagsklimatet är sammantaget ganska medelmåttigt och arbetsmarknaden håller inte måttet för en stad som vill växa i raketfart. Lönenivåerna är förhållandevis låga samtidigt som skatten och levnadsomkostnaderna höga. Kommunens planeringspolitik är kaotisk, nyckfull och ineffektiv och debattklimatet inskränkande mot kritiker. Höga sjuktal, stora barngrupper trots löften om annat och köer till barnomsorgen och dålig luftmiljö skapar negativa rubriker.

Både optimisterna och pessimisterna har rätt, och riktigt lovande blir det först när deras olika attityder möts och väcker inte bara drömmar, utan också självkritik, inte bara tvivel utan också mod att tänka djärvt.

Umeå har mycket goda förutsättningar som berättigar höga ambitioner, men också uppenbara problem som ger skäl att tvivla på om ambitionerna kommer att kunna förverkligas.

Umeå har de senaste decennierna präglats av universitets tillväxt. Den kommer inte att upprepas. Ska en motsvarande tillväxt ske framöver måste arbetsmarknaden i övrigt få ett lyft. Umeå måste utöver bildningens och kulturens stad också bli entreprenörskapets och företagandets stad även i hårdaste konkurrens. Den sociala servicen måste fungera och hålla sina löften. Tolerans, pluralism och kritisk debatt måste välkomnas. Utbud och stadsmiljö måste attrahera. Kommunikationer måste hålla toppklass.

Allt det kräver att problem och utmaningar för dagen erkänns och tas på allvar med både ödmjukhet och framåtanda.

Umeå är inte och kommer inte att vara en stad där befolkningen har djupa sentimentala band till orten. Umeå kan vinna eller förlora – oavsett vilket kommer det att bero helt på dagsläget, inte på historia eller gamla meriter.’