Partiledardebatten – en genomgång

Sjukdom i helgen gjorde det omöjligt att skriva den blogg som utlovats i lördagstidningen. Men här kommer den, lätt snuvig, i alla fall.

Hur gick det för partiledarna i förra veckans riksdagsdebatt? Vilka förbryllade, vilka övertygade – en genomgång partiledare för partiledare:

Första halvtimmen av debatten följde jag via radio på ett café inne i stan och jag kom faktiskt på mig själv att ta mig för pannan en bit in i Fredrik Reinfeldts öppningsanförande – denna chans till en fräsch nystart efter ett motigt år.
Inte för att han sade något fel eller uppseendeväckande i sak, utan på grund av hela det surrealistiska retoriska upplägget: först avhandlade han knastertorrt det världsekonomiska läget, sedan gled han in på Hillary Clinton och det dynastiska draget i amerikansk politik, för att sedan beskriva Bill Clintons politik som, om jag minns rätt, guvernör i Arkansas och slutligen landa i Sverige och den aktuella politiska situationen här. Som sagt, inget fel i sak, men retoriskt var det?udda.
Han kom igång bättre sedan och sammantaget var det en godkänd insats, men knappast mer.

Mona Sahlin lyckades i sitt första replikskifte med Fredrik Reinfeldt inte enbart att överträffa honom i retorisk konstighet utan också avslöja sig själv med att inte ta fundamentala politiska frågeställningar på allvar. Hon avvisade, i ett av debattens mest nonchalanta inlägg, frågan om vilka hon vill samarbeta med för att uppnå regeringsställning som något slags barnlek i källaren. Jag tog mig för pannan igen.
Även Mona Sahlin hittade stilen någorlunda sedan, men jag är besviken, om än inte förvånad, över hur hon valt att förgrova sin retorik och köra med skrämselretorik så långt från verkligheten att den inte bara fördummar debatten utan också sätter henne själv i en svår position.
Hur ska hon kunna få gehör för behovet av omtänkande och förnyelse internt när hon i den offentliga debatten larmar för fullt mot just den typ av reformer som även socialdemokratin borde bejaka och som Mona Sahlin själv tidigare efterlyst lyhördhet inför? Som vi skrev i vår huvudledare efter debatten verkar socialdemokratin nu satsa allt på att opinionsmätningarna säger sanningen om läget inför valet 2010.

Jan Björklund är regeringens effektivaste statsråd och kanske den av samtliga partiledare som är säkrast i en debatt. Men det som gör honom effektiv kan också vara en retorisk svaghet när han går för mycket på rutin och kör sina egna favoriter i repris. Det fungerar bra så länge man håller sig till en sakfråga eller dominerar i en talarstol under regisserade former. Av en partiledare, som måste reagera oförberett på allt mellan himmel och jord, krävs mer och just bredden är det som Jan Björklund måste bevisa framöver för att kunna räkna in den opinionseffekt de flesta förväntar sig.
När han i tisdagens partiledardebatt för 359:e gången upprepade frasen: "Alla kan inte leva på bidrag, men alla kan bidra med något" var det nog inte bara Mona Sahlin som storknade av leda.
Första gången vi hörde den var det en fyndig formulering, andra gången var den värd att höra igen, tionde gången kändes den fortfarande hållbar om än lite uttjatad, hundrade gången väckte den viss nostalgi ungefär som när Göta Kanal-filmen visas på tv, 359:e gången fick man lust att ge honom kvarsittning på grund av plagiat av sig själv.
Annars är han den som för tillfället har lättast att vända debatten i riksdagen och sätta dagordningen i meningsutbytena med oppositionen.

Maud Olofsson är bäst av alliansens partiledare på att verkligen gå till full motattack när flosklerna från oppositionen haglar, och har haft ett tacksamt område i näringslivspolitiken. Hon lyckades också i ett replikskifte med Lars Ohly visa vilken negativ och förmyndaraktig syn på glesbygden vänsterpartierna har.
Nu börjar dock kraven komma på konkreta resultat i form av exempelvis ett förbättrat småföretagarklimat och till skillnad från Göran Persson som statsminister så är Mona Sahlin som oppositionsledare en debattör som inte är lika lätt att framställa i dålig dager genom ettrig kritik av socialdemokratin som en överhet som sviker människor.
Onsdagens replikskiften mellan Olofsson och Sahlin slutade oavgjort, men Maud Olofsson hade en tendens att se väldigt arg ut och det kan bli ett problem på sikt. För hur var det nu igen? Just det, gladast vinner. Maud Olofsson var inte gladast i onsdags.

Jag trodde, som en hel del andra, att slagfärdige och sympatiske Göran Hägglund skulle få stort genomslag i förra valet och föra kristdemokraterna till en valframgång. Men trots regeringsskiftet så gick kd tillbaka och blev minsta alliansparti och sedan dess har opinionssiffrorna gått ner rejält.
Bakslagen med fastighetsskatten och bensinskatten har säkert tärt på förtroendet för Göran Hägglund hos dem som röstade på partiet i hopp om att se de frågorna förverkligade.
Och riktigt sig själv tycker jag inte att Göran Hägglund varit i de senaste partiledardebatterna – han har sett lite ansträngd och jagad ut, slagfärdigheten har bara gjort sporadiska besök. I sak har han inga problem att hantera hälso- och sjukvårdsdebatten, men för tillfället spelar han på remi i debatten med oppositionen.

Maria Wetterstrand var tillbaka efter föräldraledighet och något ringrostig. Tog framför allt upp klimat- och miljöfrågorna vilket gav ett något begränsat intryck, i synnerhet som miljöpartiet har svårare att få sitt vanliga utrymme i den debatten sedan flera partier svängt och blivit klimatengagerade. Som i alla debatter visade även denna att EU-frågan med utträdeskravet är miljöpartiets hopplösa punkt.
Hon är ändå partiets starkaste kort och jag hade känslan av att hon tonat ner den vänsterjargong som hon ibland fastnar i när hon kritiserar alliansen. Alliansen borde hålla dörren öppen till miljöpartiet och miljöpartiet borde hålla dörren öppen till alliansen. En samarbetsberedd allians kan förmodligen erbjuda miljöpartiet minst lika mycket som en förvuxen socialdemokrati återfallen i gammal arrogans.

Lars Ohly var på gott humör och citerade återigen Groucho Marx istället för Karl Marx. Han lyckades även få in en referens till engelsk fotboll och Steven Gerrard. Och det är väl också talande – man minns hellre hans fyndigheter än sakinnehållet i debattinläggen.
Det är svårt att se hur vänsterpartiet skulle kunna hitta någon ordentlig plattform under mandatperioden efter att ha gått hårt åt sina interna förnyare – den hårda kärnan frasradikaler är säkert begeistrad, men väljarna lär knappast vara det. Då räcker det inte med charmoffensiv på ytan.