Rädda folkrörelsearvet – förnya partierna

I en signerad text på dagens ledarsida blir jag högstämd – stress med deadline sent på kvällen brukar få den effekten – när jag skriver om de politiska partiernas behov av förnyelse och landar i Barbro Westerholms förslag om fri röstning i riksdagen i samvetsfrågor:

’Rädda folkrörelsearvet – förnya partierna rejält

Nej, vänta, först: jag är i grunden en varm anhängare av det svenska partisystemet. Det är ett arv från en demokratisk folkrörelsetradition utan vilken det svenska samhället skulle ha sett annorlunda ut, knappast till det bättre, sannolikt till det sämre.
Jag vill jag att det ska stå i protokollet:

…välsigne de tappra, bespottade, uthålliga, oglamorösa, omständliga, tjatiga, omtuggande, principfasta, skarpögda, navelskådande, livskloka medborgare som upprätthåller det partipolitiska arbetet. I den långa raden av samhällets vardagshjältar hör också fritidspolitiker som jäktar till kvällsmöten för att dryfta det lilla och det stora, det nära och det fjärran, hemma.

Men dock: mötesformer, attityder och arbetssätt inom partierna är ibland omöjligt mossiga. Så det krävs förändringar – dramatiska till och med. Partierna och valsystem behöver ruskas om. Personvalssystemet borde utvecklas radikalt så att väljarnas makt ökar på bekostnad av partiernas nomineringsmöten. Skilda valdagar borde införas så snart som möjligt. Och partiernas verksamheter måste förändras, ibland ställas på vid gavel, så att fler vågar sig dit med idéer och erfarenheter.

Priset lär bli större oförutsägbarhet, lite kaos ibland och missnöjda etablissemang. Men det är ett pris värt att betala för det allra mest värdefulla i den ursprungliga folkrörelsetraditionen: att idéer står i centrum, att gamla hierakier bryts ned och att många människor kan engagera sig med hela vidden av sina olika, unika personligheter utan att behöva kunna vissa, exklusiva koder.
Folkpartiveteranen Barbro Westerholm skrev i förra veckan på DN-debatt att traditionen av strikt lojalitet inom regeringen och inom partierna är förlegad, att fri röstning borde tillåtas i samvetsfrågor. Det vore bara ett litet och otillräckligt, men trots allt ett första och ett klart vettigt steg i rätt riktning.’