Debatten om vårdnadsbidraget i fullmäktige

I en signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag gårdagens debatt i Umeå fullmäktige om vårdnadsbidraget:

’Bra med maratondebatt om feltänkt vårdnadsbidrag

Den som har fördomar om att politiker inte sliter på sina uppdrag borde ha följt gårdagens fullmäktigesammanträde i Umeå.
Var det något som kristdemokraternas Anders Sellström gjorde så var det att slita tappert i den två timmar och fyrtio minuter långa debatten om alliansens förslag till vårdnadsbidrag. Värdet av en rejäl, respektfull debatt ska man inte underskatta och Anders Sellström såg till att den hölls vid liv. Frågeställningarna hann bottnas, vilket stärkte argumenten mot förslaget, men också klargjorde dem.

I ärlighetens namn: de socialdemokrater och vänsterpartister som gick upp i talarstolen glömde omsorgsfullt att nämna de egna partiernas misslyckanden på jämställdetsområdet under många år vid makten respektive som stödparti.
De vänsterpartier som ofta lovsjunger ett gammaldags, patriarkalt systemtänkande med negativa konsekvenser för jämställdheten kunde gott ha ägnat någon sekund även åt lite nyttig självkritik.

Detta till trots: vårdnadsbidraget förblir, som denna ledarsida ofta framhävt, ett av alliansens sämsta förslag. Det innebär ett omotiverat steg bakåt för jämställdheten när det vore läge för raska steg framåt istället.
Och att kalla det för en valfrihetsreform känns mycket långsökt när risken är uppenbar att den befäster en ojämställdhet i samhället som kringskär och fördröjer framför allt kvinnors, men på flera sätt även mäns, frigörelse från beroendeställningar, gamla normer och skeva strukturer.

Den svenska självbilden är ofta självgod och provinsiell när skrytvalser av olika slag drar igång. Men finns det en punkt där Sverige verkligen är framstående, även internationellt, så är det i just familje- och barnomsorgspolitiken. Den bör utvecklas vidare, inte kompromissas bort.

Månadens humor kom också mitt i gårdagens debatt: när flera av folkpartiets företrädare strongt bröt med alliansens linje och argumenterade mot vårdnadsbidraget fick de beröm och applåder från inte minst socialdemokraterna.
Inget fel med det, men hallå? Sedan när tycker partipiskornas, kollektivpekoralernas och den interna disciplinens härfärare nummer ett i svensk politik att det är bra med fritänkande och självständiga ledamöter som går emot partilinjer? Socialdemokratisk dubbelmoral i ett nötskal.’