Några av VK:s politikerbloggare har fått frågan om sina politiska förebilder.

Anders Ågren (m) valde Margaret Thatcher, Sven-Olov Edvinsson (c) valde Thorbjörn Fälldin, Anders Sällström (kd) valde Alf Svensson och Vaclav Havel. Tamara Spiric (v) nämnde inget namn utan svarade ’…ingen enskild människa kan ta åt sig hela äran för ett skeende. Det handlar om rörelser som människor är en del av.’

Britt-Marie Lövgren, Pernilla Djärv och Lennart Holmlund verkar inte ha fått just den frågan.

Med ett visst intresse för liberal historia får jag väl lov att erkänna en anings nyfikenhet på vem Britt-Marie Lövgren skulle välja.

Och med anledning av Anders Ågrens val av Margaret Thatcher och de många råd som förs fram om hur den svenska regeringen bör uppträda i debatten för att återta initiativet från oppositionen kommer här ett YouTube-tips från högerbloggaren Johan Ingerö för Ågren och alla som likt mig har ett nördlikt intresse för politisk retorik.

Man behöver inte vara Thatcher-fan för att njuta av laddningen, hettan och drivet i hennes försvar av sin politik och inse varför hon vann val, på samma sätt som man inte behöver vara Palme-fan för att spela upp höjdpunkterna från hans tal och utspel gång på gång.

Och det kanske är bäst att påpeka att hon inte talar om någon salladsbar i Göteborg, även om man för ett ögonblick skulle kunna tro det.

Som teatervetare tycker jag att man särskilt ska notera Thatchers ögon ungefär 1.20-1.30 in i klippet när hon talar om ’ordinary, decent, honourable trade union members’ – blandningen av vrede, desperation, förtvivlan och övertygelse i blicken är fascinerande.

Vill man vara riktigt nördig och fördjupa sig i små detaljer ur den konservativa retorikens historia kan man notera likheten med Richard Nixons ordval när han talade till det republikanska partiets konvent 1968:

’They work in American factories, they run American businesses. They serve in government; they provide most of the soldiers who die to keep it free. They give drive to the spirit of America. They give lift to the American dream. They give steel to the backbone of America. They’re good people. They’re decent people; they work and they save and they pay their taxes and they care.’

De nya moderaternas arbetarpartiretorik hämtar inspiration från många olika ideologiska källflöden och är inte enbart en anpassning till en svensk socialdemokratisk kontext.

Våra ledare i dag handlar bland annat om kodade tentor på universitetet och det positiva beskedet från regeringen om Ådalsbanan.

…men nej, jag ska inte börja blogga frenetiskt om det amerikanska presidentvalet.

För er som vill fördjupa er och ägna all ledig tid åt detta de kommande månaderna finns hur mycket läsvärt och hörvärt material som helst på de stora dagstidningarna, som New York Times eller Washington Post, eller de större tv-kanalerna som NBC, CNN eller CBS.

Ingen vaken tid i världen räcker för att hålla koll på allt det senaste om kampanjerna.

För den som vill att någon annan gör urvalet rekommenderas den svenska bloggen amerikanskpolitik.se för det senaste och en mängd bra länktips.

Och efter att en samlad expertkår och opinionsmätningsindustri misslyckats kapitalt att förutspå utgången och känna stämningarna i New Hampshire inför demokraternas primärval är det väl också bäst att ligga lågt så här på en avlägsen blogg.

Men en reflektion vill jag ändå komma med efter primärvalet i New Hampshire.

Karl Rove – George W Bushs berömda/beryktade chefstrateg – gjorde sig känd för att vilja satsa allt på det egna partiets kärnväljare, basen, vinna dess stöd och få iväg den till vallokalerna.

Att det visade sig vara en framgångsrik strategi kan ingen förneka.

Och analyserna av resultatet i New Hampshire antyder att det var just den egna basen, de demokratiska kärnväljarna som stödde Hillary Clinton, medan de oberoende väljarna i högre grad stödde Obama (och John McCain på den republikanska sidan, men där är läget mer oklart för tillfället).

Det är även sannolikt kärnväljarna som den väldiga kampanjmaskin Clinton byggt upp har lättast att trumma fram när det verkligen gäller.

De oberoende väljarna däremot kan vara svårare att vinna med traditionella partibaserade kampanjmetoder (i den lösare, amerikanska betydelsen av parti) men snabbt lockas av stämningar och positivt mediesurr av det slag som uppstått kring exempelvis Obama som en outsider och förändringens kandidat.

Därför håller framför allt demokraternas primärval kanske på att utveckla sig till en kamp mellan olika kampanjskolor.

Ska man satsa på den stabila basen eller satsa på att vinna ett lösare, men gränsöverskridande stöd, satsa på traditionella, bevisat fungerande kampanjmetoder inklusive negativa attacker på motståndarna (Clinton) eller ett lite upplyft, försonande tonfall friare från negativa angrepp (Obama)?

Till Obamas fördel talar att hans strategi sannolikt är en styrka i det slutgiltiga presidentvalet när en republikan står som motståndare. Till Obamas nackdel talar att han är mer sårbar för tillfälliga motgångar när valet nu dragit igång och han därmed riskerar att aldrig bli nominerad.

Till Clintons fördel talar att hennes strategi sannolikt är bättre lämpad för den långa, tuffa primärvalskampanjen i de stora delstaterna, där det viktigaste är att vara uthållig och få det egna partiets stöd gentemot andra kandidater från samma parti.
Till Clintons nackdel talar att hon polariserar väljarkåren och gör det lättare för republikanerna att enas inför det slutliga valet.

Med det vill jag inte ha sagt att Hillary Clinton är den givna segraren hos demokraterna, det är långt ifrån säkert. Men hon har ett robustare, mer beprövat kampanjupplägg.

Därför är det nog helt avgörande för Barack Obamas chanser att bli nominerad att han behåller den anmärkningsvärt positiva, elektriska stämningen kring sin kampanj trots nederlaget i New Hampshire.

Hos republikanerna är läget så öppet att det nästan är omöjligt att göra någon vettig analys. Den kandidat som gynnas mest av osäkerheten och de växlande opinionerna är utan tvekan Rudy Giuliani.
Hade någon av hans motståndare kommit ut ur Iowa och New Hampshire med två övertygande segrar och entydigt stöd hade Giulianis djärva chansning att stanna på läktaren under de första primärvalen fallit platt. Nu är han fortfarande en fullt tänkbar slutsegrare.

Kommunalrådet Lennart Holmlund (s) riktar i dag på sin blogg invändningar mot tisdagens huvudledare i VK om Umeås låga placering i en ny undersökning av kommunernas företagsklimat.

Hans invändningar kompletterar den gamla vanliga visan: allt är frid och fröjd, undersökningar som säger något annat är missvisande, kritiker som kommer med invändningar har fel eller ljuger eller är bakåtsträvare eller är konspiratörer, men tack och lov har Lennart Holmlund själv läget under kontroll.

Ack, ja.

Lennart Holmlunds problem är att det han säger ena dagen inte hänger ihop med vad han säger nästa dag.

Han har slutit upp bakom ett nytt, mycket ambitiöst befolkningsmål för Umeå – 200 000 invånare till 2050 – han återkommer ständigt till hur staden ska förändras och inte fastna i det som varit och han nynnar oftare är någon annan på sin slogan: Vi vinner i Umeå.

Jag vet inte hur informerad Lennart Holmlund själv är, men han har säkert skickliga medarbetare som kan tala om för honom att de ambitionerna – från 111 000 invånare i dag till 200 000 invånare om bara några decennier, stora förändringsprojekt i en vinnande stad – i sin brådska och storleksordning äger väldigt få motsvarigheter.

Ambitionerna är utmärkta, men de kräver också mycket. Målsättningarna är spännande, men de är bara realistiska om det politiska ledarskapet är berett till den nödvändiga självkritik som krävs för att en kommun ska kunna ta språnget upp på en helt ny nivå.

Ska Umeås visioner förverkligas räcker det inte för staden att vara lite sämre, lika bra eller obetydligt bättre än andra motsvarande städer; Umeå måste vara mycket bättre, anmärkningsvärt framstående, i absolut nationell toppklass när det gäller även en sådan viktigt sak som företagsklimatet.

I det ljuset ska undersökningar om företagsklimatet ses där Umeå hamnar på medelmåttiga placeringar.

Om Lennart Holmlunds mål är att lämna efter sig en stad som efter år av tillväxt nu långsamt når sin gräns och övergår i en fas av stagnation, på en i och för sig hygglig nivå, är hans analys och reaktion begriplig.

Om hans mål däremot är att Umeå ska växa och utvecklas ytterligare är hans analys och reaktion mycket problematisk, ett av de stora hindren för Umeås fortsatta tillväxt.

Lennart Holmlund faller hela tiden i fällan att inför all kritik om problem och missförhållanden låsa fast sig vid en självbelåtenhet och "det är bra som det är"-attityd nästan utan gränser. Det är som ofta påpekas både skadligt för debattklimatet och hämmande för utvecklingen.

Det är en hållning som ofelbart leder till stagnation.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om hur regeringsskiftet gynnat Umeå universitet:

’Regeringsskiftet gynnade Umeå universitet

Sedan regeringsskiftet 2006 går den nationella högskole- och forskningsdebatten Umeås väg.
De reformer alliansen initierat eller utlovat gynnar själva grundvalarna för Umeå universitets starka ställning, regionalt och nationellt: etablerad och bred verksamhet, vetenskapliga framgångar, spännande, händelserika forskningsmiljöer och internationella möjligheter.

I ett läge när socialdemokratins vilseledande och hårt kritiserade högskolepolitik helt tappat styrseln innebar regeringsskiftet att nya idéer och nya perspektiv fick chansen i rättan tid.

Efter år utbyggnader och ensidigt kvantitativa mål måste svensk högskolepolitik det kommande decenniet målmedvetet prioritera kvalitet och konkurrenskraft för att hitta rätt balans mellan utbud och innehåll.
Och efter år av alltmer slentrianmässig politisk klåfingrighet är lärosätena i stort behov av större självständighet och markerad frihet från otillbörlig och hämmande styrning.
I båda de avseendena var alliansens seger och socialdemokratins förlust i förra valet av avgörande betydelse för Sveriges framtid som utbildningsnation.

Regeringen har inte gjort allt den borde och får akta sig noga för att förlora tempo och initiativkraft senare under mandatperioden. När nästa val tornar upp sig i horisonten är faran stor att rubrikvänliga plånboksfrågor tar över all uppmärksamhet. Forskningspolitiska ansatser anses, sorgesamt nog – vilket både medier och medborgare borde ägna en sekunds självkritik åt – inte vara något som kan bära en valkampanj.

Ändå kanske förändringarna som sker på det området tillhör det väsentligaste alliansen genomdriver för framtida jobb, tillväxt, konkurrenskraft och välstånd.
Och utan att underskatta problemen som finns (allvaret i debatten om humanioras ställning och utsikter ska nog inte underskattas) eller förväxla högstämda tal om höga ambitioner med en alltid mycket mer krånglig verklighet, så tillhör Umeå universitet, som ett av de etablerade och högt ansedda lärosätena, vinnarna.

De skiftade perspektiven bekräftades av måndagens utspel från Globaliseringsrådets huvudsekreterare Pontus Braunerhejlm om att kvalitetskriterier i långt högre grad ska styra hur de statliga forskningsmedlen fördelas. Umeå universitets styrelse framförde häromveckan liknande åsikter på VK-debatt.
Och Umeå lyfts också fram av Braunerhjelm tillsammans med Uppsala, KTH och Karolinska Instituet som exempel på universitet som skulle gynnas av en sådan förändring.

Balticgruppens donation till universitetet på 100 miljoner kronor i slutet av förra året kommer därför symboliskt i ett skede av ny begynnande kraftsamling inom svensk högskole- och forskningspolitik.’

I dagens huvudledare skriver vi om regeringens utlovade omreglering av apoteksmarknaden.

I en signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag julhelgens opinionsmätning i VK och gör en liten betraktelse kring opinionsläget nationellt:

’Om opinionsundersökningar lokalt och nationellt

När jag läser ifatt lite efter en ledighet kring jul och nyår upptäcker jag att den opinionsundersökning som VK presenterade under julhelgen om Umeåbornas syn på kommunalråden har väckt en hel del debatt och ifrågasättanden: hur ska resultatet egentligen tolkas?

Det enkla svaret är givetvis, när utrymmet för tolkningar är så stort som i det aktuella fallet, att det beror på vad man jämför med, vilka utgångspunkter man har och vad man vill se.

Med sådana reservationer ska alla tolkningar av opinionsmätningar behandlas. Eftersom antalet lokala undersökningar är så begränsat är utrymmet för fullt rimliga, men trots det motstridiga tolkningar extra stort. Just det kritiska meningsutbytet kring siffrorna är mätningarnas yttersta syfte.

Och på tal om opinionsundersökningar: även nationella mätningar tecknar en lätt motstridig bild inför 2008.

Vad som står utom tvivel är förstås att oppositionen har ett stort övertag över allianspartierna. Men vad ingen riktigt lyckats förklara är varför.
Socialdemokraterna saknar regeringsalternativ och har inte presenterat någon egen, sammanhängande politik på något av de områden där man misslyckades i maktställning.

Förklaringen kan alltså inte vara sakpolitisk.

Undersökningar där statsråden betygssätts individuellt visar också tydligt att regeringen där får klart godkänt jämfört med socialdemokratiska föregångare.

Min föga originella tolkning av detta är att alliansens linje när det gäller att främja jobb, motverka utanförskap och reformera skolan, fortfarande går hem i sak, men att alliansen – under trycket från den socialdemokratiska världsbild som styr mycket av det offentliga samtalet – misslyckats med att gemensamt försvara politiken, engagerat påminna om att reformer behövs för att motverka missförhållanden socialdemokratin lämnat efter sig och med självförtroende ifrågasätta den hemlighetsfulla oppositionen.

Den motsatta situationen hade varit värre: att opinionssiffrorna varit uppblåsta men sakpolitiken ratats, att man lyckats väl med att förklara en långsiktigt impopulär politik istället för som nu misslyckats med att försvara en i grunden gångbar politik.

Så det kommunikativa misslyckandet under 2007 gömmer kanske paradoxalt nog ett litet ljus i ett dystert opinionsläge för alliansen inför 2008. Det finns utrymme för skärpning och bättring.’

I dagens huvudledare skriver vi om bristerna i Umeås företagsklimat: ’Dålig reklam för Umeå’.

På dagens ledarsida skriver jag en kortare, signerad betraktelse kring turism med nedslag hos både Mumintrollen och Vem älskar Yngve Frej:

’Om Mumindalen och hatade, älskade turister

Storumans höga placering i rapporten Turismen i Sverige 2007 påminner om att turismen för Västerbotten inte bara är en sedan långa tider etablerad bransch, utan också en ständig möjlighet för framtiden.
Det är aldrig givet av en region tar, vill ta eller bör ta de chanser som finns. Varje glesbygd har ett komplicerat förhållande till turism: å ena sidan möjligheter till inkomster och jobb, å andra sidan nervositet för, kanske bittra erfarenheter av, förlorad identitet och konstlade miljöer.

En oemotståndligt vacker scen i filmatiseringen av bortgångne Stig (Slas) Claesons Vem älskar Yngve Frej fångar problematiken: Pettersson har rott ut på sjön med ekan i sommarnatten och säger till Anita:

"Så här ser det alltså ut i Sverige, en riktig sommarnatt. Vet du det, Anita, du och jag är de två sista människorna som kommer att få uppleva det här med egna ögon."

Sedan beskriver han målande och ironiskt hur sjön skulle kunna gestaltas för turiständamål; den rofyllda, övergivna glesbygden som idyll och turismen som hot.

Under julhelgerna rullade också Mumintrollen på dvd:n hemma. Ett avsnitt handlar om hur några exploatörer kommer till Mumindalen på jakt efter en varm källa som de vill bygga en hotellverksamhet kring. Nervositeten sprider sig bland dalens invånare: Turister i Mumindalen, säger Muminpappan, snart börjar de sälja glass och korv också och jag vet inte vad.
Och på invändningen att en varm källa kunde vara bra för hans onda ben svarar han: hellre är jag utan turister och har lite ont i benet.
Bara Sniff är entusiastisk och drömmer om att hyra ut handdukar till alla badande. Hans attityd framställs inte som förebildlig.

Men turism är förstås i grunden något positivt, ett nyfiket resande; en ort med självförtroende ger turismen den prägel invånarna själv önskar: genom att varsamt vårda en identitet, eller genom att låta en identitet förändras av nya intryck och influenser.’

Jag ska inte överdriva kommenterandet av den amerikanska valrörelsen här på bloggen, men några reflektioner ändå så här innan primärvalet i New Hampshire accelererar hela processen ytterligare.

Det finns en sådan uppsjö av information och initierade kommentarer varje dag, både svenska och amerikanska, att den som vill följa det som sker mer i detalj och på ett seriösare sätt än en del stereotyp svensk nyhetsrapportering har alla möjligheter i världen.

Aldrig har det varit så lätt och så roligt att vara intresserad av ett amerikanskt presidentval på distans. Och om man inte har följt eller läst på om den inrikespolitiska utvecklingen i USA så noga de senaste åren är det kommande presidentvalet, framför allt de kommande primärvalen, en chans att se gamla strider både gå i repris och fräschas upp under 2008.

Primärvalskampanjerna i år sammanfattar decennier av identitetsproblem, motsättningar och erfarenheter i amerikansk politik, både hos demokrater och republikaner.

Religionen är förstås ett dominerande tema, den här gången framför allt hos republikanerna. Baptisten, tidigare guvenören i Arkansas, Mike Huckabee är så djupt religiös och så extrem i delar av sin åskådning att han i intervjuer och framträdande nu kämpar för att tona ned den profilen och undvika stämpeln som ovalbar på grund av religion. Grejen med honom är att man måste lyssna tillräckligt länge på honom för att upptäcka hur problematisk hans åsikter är på vissa områden: långa stunder kan han låta som en ganska vettig, balanserad och sympatisk republikansk politiker, men sedan får han en fråga om exempelvis homosexuella och svaren får det att svartna lätt för ögonen. Jag har svårt att se honom vinna sitt partis nominering och ännu svårare att se honom vinna det slutliga presidentvalet.

Mormonen Mitt Romneys kampanj har också av många analyserats på temat: är kandidatens religiösa tillhörighet i det här fallet en styrka eller en svaghet (vilket de flesta nog ändå tror) när det gäller möjligheterna att vinna val på många håll i landet? Jag tipsade häromdagen om en artikel i New York Review of Books som utvecklade temat lite.

För Rudy Giuliani är utmaningen omvänd: att övertyga de konservativa, religiösa falangerna inom det republikanska partiet om att han är värd deras röster trots sitt struliga privatliv och sina relativt liberala åsikter i livstilsfrågor, exempelvis angående homosexuella och aborter. Det som gör honom till en intressant och ovanligt republikansk kandidat kan alltså bli ett hinder för honom när det gäller att överhuvudtaget bli nominerad av det egna partiet. Och hur han skulle klara sig i en duell mot exempelvis Barack Obama eller Hillary Clinton, vilken mobilisering av republikanska partiaktiva han skulle kunna åstadkomma, är väldigt osäkert.

John McCain, veteranen som av många uppfattas som för gammal men också av många uppfattas som en av de mest sympatiska kandidaterna, är den kandidat som tydligast bär med sig ett arv från Vietnamkriget och representerar något slags kontinuitet i den utrikespolitiska- och säkerhetspolitiska analysen, mycket mer traditionellt än George W Bush. Han framstår som övertygande och kompetent i utrikespolitiska diskussioner, men om hans Vietnambakgrund tynger eller lyfter hans kampanj i slutändan återstår att se. Om de amerikanska väljarna vill se förnyelse i Washington är det, rättvist eller inte, knappast till McCain de kommer att vända sig. Någon ny generation med nya perspektiv representerar han inte.

Hos demokraterna har mycket av debatten handlat om just förändring vs förnyelse där framför allt Barack Obama men också John Edwards kampanjat hårt på förändringstemat medan Hillary Clinton mer knutit an till sina breda erfarenheter och sin mer omfattande meritlista.

Det är svårt att se hur John Edwards skulle kunna lyckas vinna nomineringen i konkurrensen mot Obama och Clinton, även om han lovat att fortsätta med sin kampanj även bortom ett nederlag i New Hampshire.

Förnyelsens kandidat i det demokratiska primärvalet är istället Barack Obama. Hans styrka är det som var Bill Clintons styrka 1992: en relativt ung, mycket entusiasmerande och karismatisk kandidat som står fri från gamla trätor i Washington och som med större trovärdighet än andra kan påstå sig vilja sätta en ny och egen dagordning. Det faktum att han skulle bli den första svarta presidenten är, tror jag, något som talar till hans fördel både i primärvalet och i ett eventuellt slutligt presidentval.

Clinton skulle om hon vinner bli historisk som den första kvinnliga presidenten. Men hon är också något av det demokratiska etablissemangets kandidat och uppfattas inte bara av journalister som en fortsättning på Bill Clintons 1990-tal.
Det som gör henne till den förmodligen mest kompetenta kandidaten och brett respekterad är också det som gör henne omstridd och kan bli det som får även varma anhängare att satsa på något som inte väcker gamla motsättningar och uttjatade debatter till liv på nytt i amerikansk inrikespolitik.
Lyckas hon inte övertyga om att hon är mer än etablissemangets säkra kort får hon svårt att stå emot Obamas utmaning. Mot Clinton talar också att en seger för henne skulle ge Vita Huset klart dynastiska drag, vinner hon kommer familjerna Bush och Clinton år 2012 att ha innehavt presidentposten under 24 års tid. Det kan vara en större nackdel för henne i det slutliga presidentvalet än i det demokratiska primärvalet.

Själv, avslutningsvis, hoppas jag på Clinton eller Obama som slutsegrare i presidentvalet. Som republikansk motkandidat skulle jag helst se Rudy Giuliani eller John McCain.