Vår huvudledare i dag handlar om försvars- och säkerhetspolitiken.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om kärnkraften med anledning av folkpartiets utspel om fyra nya reaktorer. Jag är inte så begeistrad över den idén, men välkomnar att någon drar igång en konkret debatt som inte kan dröja längre:

’Samtal om kärnkraften borde inledas snarast

Kärnkraftsfrågan har avdramatiserats i Sverige. De förnyelsebara alternativen har inte fått något avgörande genombrott, andra realistiska alternativ har hamnat i vanrykte och rädslan för ett kärnkraftshaveri är låg i samhället. Få vill se en snar avveckling.

Samtidigt är äntligen myten om att det skulle finnas en motsättning mellan miljöhänsyn och tillväxttakt på väg att upplösas. Allt fler inser att grön teknik, långsiktig hållbarhet och förnyelsebara alternativ är en jättechans för investeringar, jobb och tillväxt.

Så även om kärnkraften inte längre framstår som ett särskilt miljöfarligt alternativ är den inte heller något lockande förstaval ur ett utvecklingsperspektiv. En del debattörer som aldrig prioriterat miljöhänsyn låtsas i dag vilja bygga ut kärnkraften av engagemang mot klimathotet. Och en del debattörer som aldrig förstått värdet av tekniska nydaningar och tillväxt låtsas vilja avveckla kärnkraften för att bejaka utveckling och framsteg. Båda grupperna kämpar med trovärdigheten.

Mot den bakgrunden kan folkpartiledningens utspel i förra veckan ses. Som ett led i en rad vettiga förslag – energieffektivisering genom tillvaratagen spillvärme, satsning på eldrivna fordon, investering i höghastighetståg och global frihandel med utsläppsrätter – föreslår man även fyra nya kärnkraftsreaktorer.

I mina öron låter det sistnämnda onödigt pessimistiskt och defensivt. Och Jan Björklund behöver vidga sitt miljöpolitiska register till något mer än bara kärnkraftentusiasm och kritik av miljöpartiet för att bli trovärdig på området.

Men det är utmärkt att någon gör debatten konkret. Energipolitiken kräver långsiktighet, helst blocköverskridande. Den kan inte ligga kvar i frysboxen efter 2010. Och kärnkraftens framtid bortom de nuvarande reaktorerna är en central frågeställning. Diskussionen kan inte vänta.’

Den här veckan är det Jonas Morians tur att på ledarsidan kommentera några aktuella ämnen under rubriken: ’Veckan som gick’.

I dagens huvudledare skriver vi om fredsprocessen i Mellanöstern.

De förestående delstatsvalen i Hamburg, Hessen och Niedersachsen kommer att få stor betydelse även för nästa års förbundsdagsval i Tyskland.

Den stora regeringskoalitionen mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna befinner sig redan sakpolitiskt i lätt upplösning. Man har, hjälpligt, genomfört de stora dragen i koalitionsuppgörelsen efter valet, och för nya reformer saknas både kraft och intresse.

Den processen lär förstärkas ytterligare under trycket från de regionala valkampanjer där partierna profilerar sig även nationellt.

Behovet är stort både hos socialdemokraterna och kristdemokraterna att distansera sig från dödläget inom regeringskoalitionen, och socialdemokraterna söker förtvivlat efter möjligheter att kritisera den fortfarande mycket populära förbundskanslern Angela Merkel.

Två teman har mer än andra dominerat valrörelsen: socialdemokraternas krav på en nationell minimilön som symbol för partiets försök under nye ledaren Kurt Beck att bemöta det nya vänsterpartiets framgångar och kristdemokraternas krav på hårdare straff för ungdomsbrottslingar.

Det är i Hessen som den sittande kristdemokratiske ministerpresidenten Roland Koch, pressad av dåliga opinionssiffror, dragit igång en populistisk kampanj om det senare.
Problemet med kampanjen är att formuleringar och antydningar har udden riktad mot invandrare. Han har fått uppbackning av sitt parti, även av Angela Merkel, medan kritiken från liberala FDP, socialdemokratiska SPD och de gröna varit mycket stark för sättet som Roland Koch lagt upp sin kampanj på.

Roland Koch ger för det mesta debatten en dålig bismak när han yttrar sig, men han har onekligen lyckats att sätta dagordningen. Tidskrifter, tidningar, radiosändningar och tv-sändningar vrider och vänder på frågor om den våldsamma ungdomsbrottsligheten, även om stödet för Kochs linje bland andra debattörer är mycket begränsad. Vilka partier det i slutänden gynnar att frågan diskuteras återstår att se.

I Hamburg har det spekulerats om ett tänkbart samarbete mellan CDU och de gröna efter valet, om valresultatet inte ger något entydigt utslag.

Det känns fortfarande ganska långsökt, i synnerhet som de gröna haft svårt att hitta sin plats i debatten sedan förra förbundsdagsvalet och är mycket reserverade inför tanken på den typen av experiment.

Men just funderingar kring koalitioner mellan de gröna och CDU, eventuellt med liberala FDP som tredje part, har annars funnits med ganska länge i den tyska debatten. Eftersom mycket tyder på att nästa förbundsdagsval kan ge det nya vänsterpartiet, som ingen hittills velat samarbeta med nationellt, något slags vågmästarställning, och få tror på en fortsatt stor koalition kan nya typer av samarbeten krävas vare sig partierna vill det eller inte.

Antalet teoretiskt tänkbara koalitioner i tysk politik är stort:

SPD-CDU/CSU
SPD-FDP
SPD-de gröna
SPD-FDP-de gröna
CDU/CSU-FDP
CDU/CSU-de gröna
CDU/CSU-FDP-de gröna
SPD-Die Linke-de gröna

Några av dessa är orealistiska, men som förra valet visade går det inte att utesluta överraskande koalitioner.

Delstatsvalen fram till förbundsdagsvalet kommer att påverka styrkeförhållandena både inom och mellan partierna, färga debatten och säkert tvinga några partier att backa från tidigare utfästelser om vilka man vill eller inte vill samarbeta med.

För den som undrar var jag står i tysk politik så ligger mina sympartier någonstans i den socialliberala brytningspunkten mellan FDP och de gröna.

(Den blogg om de tyska delstatsvalen som utlovas i ett citat på dagens ledarsida kommer i morgon som söndagsblogg.)

I min lördagskrönika den här veckan filosoferar jag lite kring ordet förändring och drar några paralleller mellan amerikanska valrörelser och svenska, funderar kring vilka retoriska bilder som går hem och om det sedan har någon betydelse i slutändan för sakpolitiken.

(Plus till de läsare som direkt kan säga från vilken tv-serie, vilket avsnitt, vilken scen och vilken karaktär som jag lånat frasen om hjärtat som slår fortare i det sista stycket):

’Bejaka förändringar eller frukta dem?

Hur kampanjer förs och formuleras hänger ihop med vilka politiska perspektiv och utgångspunkter de återger. En jämförelse mellan USA och Sverige på den punkten är inte nödvändigtvis särskilt smickrande för vårt land.

Förändring har varit nyckelordet i inledningsskedet av årets amerikanska primärvalskampanj. Förändring är nästan alltid en hjärtpunkt i amerikanska val.

Oavsett om det tar sig uttryck i stora programanslag som Roosevelts New Deal eller Kennedys New Frontier, eller bara finns med som värmande låga i retoriken, är det nästan omöjligt för en amerikansk politiker att bli vald till president utan att på något sätt symbolisera en förnyelse, ett epokskifte av något slag.

Demokraterna Hillary Clinton och Barack Obama muhuggs nu varje dag om vem som har bäst möjligheter att åstadkomma förändringar i USA som president, vem som är erfaren utan att vara etablissemang, vem som står på den vanliga människans sida utan att sätta sig över den vanliga människan.
Till och med 71-årige republikanske veteranen John McCain kandiderar med förändring som ett viktigt budskap.

I amerikanska presidentval är förändringen, förnyelsen, språnget in i framtiden, uppbrottet mot något nytt en positivt laddad retorisk bild.
Utgångspunkten är, oavsett vilka ideologiska slutsatser som sedan dras eller om politiken i sak lever upp till metaforerna, att det som står i vägen för enskilda människors självförverkligande, drömmar, ambitioner och frihet måste bekämpas.

’Det enda vi har att frukta är fruktan själv’, sade FDR i sitt installationstal 1933 med en av den politiska historiens bästa one-liners. ’Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land’, sade JFK i sitt installationstal 1961. Något år senare slog han fast att man inte skulle åka till månen för att det var lätt, utan för att det var svårt.

’We can do it, we can do it, we can do it’, ropade delegaterna när Bill Clinton valdes till demokraternas presidentkandidat 1992. 15 år senare ropar talkörerna vid ett kampanjmöte med Barack Obama: ’Yes We Can, Yes We Can, Yes We Can’.

Och i ett tal 2004 sade Bill Clinton:

’If one candidate’s trying to scare you and the other one’s trying to get you to think; if one candidate’s appealing to your fears, and the other one’s appealing to your hopes; you better vote for the person who wants you to think and hope.’

Inte undra på att många svenskar, vana vid helt andra typer av valrörelser – tungsinta och pessimistiska – upplever det positiva, optimistiska tonfallet, det Freddie Mercury på Wembley-storslagna anslaget, som stimulerande. Jag tror att det är en förklaring till varför många fascineras av amerikanska presidentval.

För här är traditionen i stora drag den omvända. Att gå till val på förändring, hopp, optimism och tron att människor vill och kan är svårt i Sverige. Här är det retorik kretsande kring ängslan, nervositet och vad makthavare kan ordna och fixa om de bara får ta hand om oss, besluta åt oss, befria oss från bördan av för stor vardagsmakt, som går hem.

I centrum står sällan vad vi kan uppnå, vad vi kan åstadkomma om vi verkligen siktar högt, vilka urgamla problem vi kanske kan lösa om vi släpper loss, utan tvärt-om hur djupare förändring ska kunna undvikas, vad som kan gå snett, vad som kan hota det rådande tillståndet.

Den passiviserande retoriken, jantelagen som nästan omedveten överideologi och ett socialdemokratiskt etablissemang som gjort förändring till ett skällsord, har medfört att politiska reformer för förnyelse är väldigt svåra att lansera i Sverige.
Det senaste decenniet har bjudit övertydliga exempel på hur svårt det är, oavsett vilket missnöje som rått med den förda politiken, att vinna stöd med ett budskap om förändring, förnyelse och något väsentligt annorlunda.

Först när det ledande oppositionspartiet helt tog över de mångåriga makthavarnas retorik och slagord, till och med delar av deras partinamn, och garanterade att allt i grunden skulle förbli som förr, lyckades man vinna ett val.
Trots det skapar nu ytterst försiktiga strukturreformer som tar itu med just de missförhållanden som tidigare väckt ilska, väldiga reaktioner.

Det betyder inte att Sverige är dömt att stå stilla eller att USA är ett allmänt föredöme. Utrymmet för utredda, försiktigt förankrade och långsiktiga reformer är större än vad valrörelsernas bedrövliga stämning i Sverige ger anledning att tro.
I USA är det delvis tvärtom; det berusande talet om förändring är ibland bara ett sätt att dölja maktlöshet inför samhällsproblem som består. Och retoriken kan bli ett alibi för reaktionär politik om olyckliga omständigheter samspelar.

Men Sverige har en i många avseenden odrägligt självtillräcklig hållning när olika politiska traditioner diskuteras och jämförs. Vi skulle vinna på att med lite större ödmjukhet och en gnutta mer självkritik ta intryck av det som faktiskt, trots allt, får hjärtat att slå fortare och blicken att söka i horisonten under amerikanska presidentval.’

Jag har väl i en del tidigare bloggar antytt vad jag har för grundläggande attityd till utvecklingen av en stads arkitektur och stadsbild – en nyfiken attityd.

Även om jag absolut inte vill sätta något automatiskt likhetstecken mellan djärvt och nyskapande å ena sidan och byggen på höjden å andra sidan, som några felaktigt trott, är jag mindre rädd än flera av mina uppskattade bloggläsare för satsningar på just nyskapande och lite vågad arkitektur i framtidens Umeå som sticker ut och överraskar.

Jag delar inte den stora rädsla för detta som kom till uttryck i en del invändningar när jag bloggade om det förra året, och jag tycker nu som då att en del av de nya projekt som planeras i Umeå borde ge utrymme för sådant mod och sådant självförtroende.

Att det sedan måste ske med hög kompetens, känsla för kontexter, traditioner och befintliga miljöer är givet, men det står inte för mig i motsättning till att våga driva utvecklingen på området framåt.

Nåväl, Umeå är förstås inte den enda staden med en sådan debatt. I Stockholm har den också pågått under en längre tid och den fick i dag nytt bränsle genom detta utspel av moderata stadsbyggnads- och trafikborgarrådet Mikael Söderlund. Han vill bygga 34 nya skyskrapor i Stockholm (vilket ju också sätter de relativt måttfulla funderingarna i Umeå i perspektiv).

Jag har bott nästan tio år i Stockholm, och skulle jag bo där i dag vore jag nog i grunden mycket positiv till tankegångarna och skulle, åtminstone om jag fortfarande bodde i Tensta, definitivt välkomna om det byggdes djärvt även på andra sidan Järvafältet ute i Kista.
Kista Science Tower vad bara ett lyft tycker jag, även om trista förortsmiljöer med hårt klimat inte förändras enbart på grund av sådant.

Gamla städer och unika stadsdelar har stor charm när miljöer är så speciella att det finns ett värde i sig att värna dem och kämpa för deras bevarande, men andra städer och andra stadsdelar mår bäst av stadig utveckling, omvandling och förnyelse – det är också en del av det urbana livets attraktionskraft. Att hålla båda de tankegångarna i huvudet samtidigt måste vara möjligt i Stockholm såväl som i Umeå.

Socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian skriver om samma ämne och med ungefär samma inställning här.

Förr brukade det kallas för ’Konungens befallningshavare’. Det säger väl det mesta. Landshövdingeämbetet är en omodern kvarleva från gångna tider som visserligen putsats upp, men som trots det känns synnerligen otidsenlig och svår att motivera.

Landshövdingeämbetet utlöser, som vi lär kunna studera under de kommande dagarna i de län där regeringen utsett nya hövdingar, märkligt underdåniga reaktioner där det bugas tacksamt kring den ärevördiga institutionen på ett sätt värdigt en politisk tradition inom vilken pampar och överhet hålls högt och anses inge trygghet för stackars undersåtar.

Mycket av det där är ritualer som hänger i, men långt ifrån alla ritualer är värda att bevara. Fascinationen inför hövdingar av alla möjliga olika slag, inte bara landshövdingar, går djupt i Sveriges historia både i lokalpolitiken och i den nationella politiken, och lever på sina håll kvar än i dag.

De uppgifter som handläggs av den gamla länsstyrelsestrukturen skulle kunna tas hand av nya, betydligt mer moderna och demokratiskt tilltalande institutioner. Sannolikt är det ju också i den riktningen utvecklingen går när genombrott så småningom sker i regionsfrågan.

Med det sagt, och med reservationen att de gamla rekryteringsmönstren består även under denna regering, är valet av Chris Heister till ny landshövding i Västerbotten intressant och bra.

Att det blev någon som kommer utifrån med fräsch blick på länets förutsättningar och problem, utan att släpa med sig en problematik med olika typer av motsättningar (Umeå vs Skellefteå, kusten vs inlandet osv), är bara ett plus.

Ett mer koncentrerat resonemang kring detta och Chris Heister har vi i vår huvudledare om utnämningen.

Att Umeå får vara värd för ministermötet om EU:s konkurrenskraft under Sveriges ordförandeskap i EU andra halvåret 2009 har både inre och yttre betydelse.

Det faktum att Umeå finns med bland ett fåtal städer som får chans och ansvar till ett sådant arrangemang är givetvis god marknadsföring utåt, befäster en ställning och garanterar en uppmärksamhet som inga reklamslogans kan generera.

Redan omnämnandena nu, närvaron på kartan över presenterade arrangörer så här ett och halvt år innan, har ett värde i sig. Om det sedan följs upp av ett lyckat ramarrangemang under själva mötet är det ur både kortsiktigt och långsiktigt marknadsföringsperspektiv ett lyft för en stad av Umeås storlek.

Men det har också ett värde för Umeås självbild som en möjlighet för staden att inte bara presentera sig från sina bästa sidor, utan också hitta och utveckla sina bästa sidor. Det ger Umeå en chans att för egen del och i det egna arbetet ta vara på EU-arrangemangens plötsliga närhet, lyfta blicken och sätta igång eller ge ytterligare fart åt lokala och regionala processer kring ministermötets tema om konkurrenskraft, forskning och näringslivsfrågor.

Att utnyttja ett sådant tillfälle för en egen, inre vitalisering på centrala områden kan vara nog så viktigt på längre sikt som marknadsföringsvinsterna utåt.

VK:s ledarsida är i år med i det traineeprogram som Liberal Press anordnar för ledarskribenter, fortfarande finns chansen för intresserade att komma in med ansökningar:

—————————————
Trainee som ledarskribent

Liberal Press anordnar även 2008 ett traineeprogram för ledarskribenter. I år sker det i samarbete med Västerbottens-Kuriren, Liberala Nyhetsbyrån och Katrineholms-Kuriren.
En trainee kommer att antas till programmet som pågår från februari till och med augusti 2008. I utbildningstiden ingår arbete som sommarvikarie på Katrineholms-Kurirens ledarredaktion.
Lön utgår enligt aspirantavtal.
Sökande ska ha ett stort intresse för politik och en liberal grundsyn. God utbildning med akademiska studier är meriterande. Vi välkomnar särskilt kvinnliga sökande.
Traineeprogram av samma slag har tidigare genomförts på ett stort antal av Liberal Press medlemstidningar.
Ansökan ställs till Liberal Press, att Stina Morian. Skicka ansökan med e-post till [email protected]. Ansökan ska innehålla ett brev om dig själv samt några arbetsprover. Ansökan ska vara oss tillhanda senast 13 januari.
Frågor besvaras av Stina Morian på [email protected] eller på telefon 070-6440290 eller Liberal Press ordförande Håkan Holmberg, [email protected].