Regioner och identiteter – sista ordet är nog inte sagt

I min lördagskrönika denna vecka resonerar jag lite vidare kring den komplicerade och mångfaldiga regionfrågan och funderar kring huruvida frånvaron av djupare och känslomässigt uppburna regiontraditioner och regionidentiteter i Sverige återspeglas i debatten om Regionbildningskommitténs förslag:

’Går det att skapa en regional identitet?

"Jag har inte haft förmånen att se Gustav Rosén i arbete som tidningsman", skrev H-K Rönblom, politisk redaktör på VK 1932-1944, vid en återblick på sin tid i Västerbotten och fortsatte:

"Men hans starka personlighet hade efterlämnat spår, som var lätta att tyda men svåra att följa. De ledde nämligen ut från redaktionen, till landskapets alla vinklar och vrår, till de ståtliga kyrkbyarna (som han under sin hövdingetid förvandlade till municipalsamhällen) och till de ensamma väglösa gårdarna (vilkas vägproblem han i stor utsträckning fick glädjen att lösa. (…) Vad jag räknar som min oförtjänta tur är att jag hamnade i det vidunderliga landskap VK har att leva i, från Vilhelminas fjäll till Sävars brända dalar. (?) Där blev jag också västerbottning, och det kommer jag att vara livet ut."

Västerbotten – om vi talar om länet – är en ur många aspekter helt omöjlig och fascinerande konstruktion, något som är mer påtagligt i dag än det var för ett halvt sekel sedan. Det är fint ägnat för turistbroschyrer och avskedsledare, men som hjärtat i en identitet, en känsla av tillhörighet, är Västerbotten motsägelsefullt.
"Västerbottning", handen på hjärtat, flyttmönster och befolkningsstruktur: hur lyder definitionen år 2008? Hur många känner sig kallade och var ska flaggan placeras på kartan? Hur famna, förstå, förklara och framhäva en region som rymmer så många olika miljöer, stora avstånd, skiftande förutsättningar för liv och samhälle och inneboende motsättningar?

Frågan ställs även på dagstidningarna. På måndag drar VK som utannonserat igång en ny, omfattande satsning på inlandet. Ansatsen är att lyfta fram det superlokala perspektivet, det alldeles nära. Det är spännande, men också logiskt. För det går inte särskilt ofta att anlägga ett entydigt Västerbottensperspektiv på nyheter utifrån vilket sedan rapportering, granskning och debatt kan bedrivas. Utgångspunkterna är nästan alltid lokala, nationella eller globala – sällan regionala.

Hur kan man utveckla en modern journalistik som bottnar i och skildrar länet, dess landskap, förutsättningar och erfarenheter inom ramen för ett och samma publicistiska anslag? Mediernas överväganden på den punkten påminner mycket om politikernas dilemman. För i gåtan Västerbotten återspeglas ett större fenomen: Sveriges kluvna förhållande till regiontanken, det där som varken är lokalt eller nationellt. Det finns ingen riktigt djupt känd regiontradition eller regionidentitet i Sverige, känslan av given samhörighet uppstår sällan. Det lokala perspektivet engagerar desto mer.

Det har varit givande att följa de olika partiernas och politikernas reaktioner i Umeå efter Regionbildningskommitténs beslut i onsdags. De ger en bra bild av hur komplicerad processen blivit. Och helt snett ute är ingen av debattörerna, trots att de ibland står i motsatta läger.

Britt-Marie Lövgren (fp) har naturligtvis helt rätt och en mycket viktig poäng när hon tolkar moderaternas utspel om hur illa det kommer att gå för Umeå vid en tvåregionlösning som ett uttryck för moderaternas grundläggande motstånd mot regionplanerna överhuvudtaget. Inget står så ivägen för nya regionbildningar som den retoriska indelningen i vinnare och förlorare. Frammanas känslan av att allt i slutändan är ett nollsummespel, istället för en chans att växa och berikas tillsammans, tar misstron över.

Alltså är det logiskt att motståndare till regionbildningar tar chansen att slå två flugor i en smäll: (1) kritisera det nu fattade beslutet om en tvåregionlösning och (2) försöka väcka ängsliga, lokalpatriotiska reaktioner som långsiktigt undergräver regiontanken för det fall att storregionen dyker upp som alternativ i senare skeden.

Å andra sidan har moderaterna genom kommitténs beslut om en tvåregionlösning fått ett tacksamt utgångsläge för sin strategi: det är en dålig kompromiss som visar hur svårt det är att skapa entusiasm för en storregion och som inte lever upp till de krav man har rätt att ställa på en historisk omorganisation. Beslutet delar upp kartan på ett irrationellt sätt och glömmer bort varför storregionen av de flesta framhållits som det enda hållbara regionalternativet.

Frågan är dock, och nu närmar vi oss pudelns kärna, om kommitténs beslut har några utsikter att få slutgiltigt klartecken eller ens är tillskyndarnas innersta förhoppning?

Som man kanske kan ana indirekt av reaktionerna från både Britt-Marie Lövgren (fp) och Lennart Holmlund (s) och mer uttryckligt från Anders Sellström (kd) spekuleras det i olika läger om en utveckling där Sundsvall och Jämtland lite längre fram i processen tvingas ge upp sina förhoppningar om andra lösningar, ytterligare alternativ sedan uteblir och storregionen blir den enda framkomliga vägen – då med sämre chanser för moderaterna att vidhålla sitt motstånd.

Tills situationen klarnar finns det därför en poäng både med att fortsätta diskutera andra lösningar än de som knyter an till ansvarskommitténs regiontankar och med att – som motvikt till den lokala misstron – påminna om vad som är grundtanken bakom regionala samarbeten när sådana kommer till stånd: att alla parter ska vinna på en gemensam kraftsamling, inte förbittras i en dragkamp om resurser. Sista ordet är knappast sagt.’