Regeringens utnämningspolitik befinner sig i en gråzon. Det är svårt att veta om vallöftet att refomera utnämningsprocessen fortfarande gäller ens officiellt eller om alliansen – väl vid makten – helt enkelt tappat lusten till eller tron på behovet av förändringar.

Antalet utnämningar som går emot de förändringar alliansen i valrörelsen lovade att genomföra börjar bli ansenligt. Det betyder inte nödvändigtvis att de personer som utses är olämpliga eller okvalificerade – men vallöftena om en ny utnämningspolitik handlade om hur personer utses, den formella gången.

Sydsvenska Dagbladet har en ledarkommentar om det senaste fallet här.

Och Ida Thulin har en krönika i Eskilstuna-Kuriren om utnämningspolitiken.

Även Newsweek är i sin artikel om nattens debatt mellan Barack Obama och Hillary Clinton inne på att den senare nu för första gången uppvisar vissa tecken på begynnande resignation.

Anders Ågren (m) illustrerar på sin blogg med siffror något som vi påtalat ofta på VK:s ledarsida – nämligen att socialdemokraterna nog borde ägna sig åt lite självrannsakan innan man går till storm mot alliansen i regionalpolitiken.

För i sak har de nuvarande regeringspartierna en starkare position i den debatten än de tidigare.

Jag har tjatat på ledarsidan och här på bloggen om att mittenpartierna och miljöpartiet borde hålla dörrarna mellan varandra åtminstone på glänt för ett framtida samarbete.

Det borde inte, om man utgår från dagens blockförhållanden och partiernas sakpolitik på olika områden, vara svårare för alliansen och miljöpartiet att komma överens än för miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet – givet att miljöpartiet bejakar sina liberala drag och inte vill bli enbart en socialdemokratisk filial.

För er som kan läsa tyska finns här en mycket intressant artikel i Die Zeit om hur gröna partier samarbetar med konservativa partier på olika håll i Europa. Den inleds med den något förlegade frågan: vad händer när en furste går samman med hippies?

Jag tror att ett samarbete mellan gröna partier och liberala partier har större potential, även om det är sällan som sådana samarbeten kan bära upp en majoritet. Men att även gröna och konservativa finner varandra i koalitioner är också intressant.

Problemet med en färjeförbindelse i jämförelse med en biltur när det gäller inköpsresor är förstås att bilturen är individuellt fri och flexibel.
Man bestämmer själv när den börjar och slutar.
Därför är tidsvinsten vid en biltur inom en region för den enskilda individen eller familjen nästan alltid betydande i jämförelse med en färje- eller tågresa – det är knappt ens jämförbart i praktiken.

Enda undantaget är om resan sker inom en storstad med väl utbyggd kollektivtrafik i form av bussar, tunnelbana eller pendeltåg med stor turtäthet.

Därför lär inte ett Ikea i Vasa ensamt räcka för en starkt ökad färjetrafik – om det inte uppstår något slags turisttrafik över Kvarken: ’låt oss besöka Ikea som man besöker ett Disneyland’, vilket väl vore lite dystert.

Däremot kan sådana etableringar stärka Kvarkenregionen i största allmänhet och därmed på sikt även bli en vinst för färjetrafiken.

Graal-Müritz

Förr eller senare, snarare senare men trots allt, så viker vintern. I väntan på det stirrar bloggen vemodigt på bilder som denna.

Men vad sjutton, här har man precis börjat acceptera att ens gamla videoband med inspelade tv-program och köpta filmer inte längre symboliserar teknikmedvetenhet i utvecklingens framkant, utan att dvd nog ändå är framtiden, att det gäller att haka på. Och då kommer en sådan här nyhet. Jag vill kanske inte direkt påstå att jag är kränkt, men under alla omständigheter trött. När ska utvecklingen egentligen stanna så att man hinner ifatt?

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om varför biståndsmedlen inte ska användas till militära insatser:

’Håll isär biståndsmedlen från de militära insatserna

Hanteringen av Sveriges kommande insats i Tchad lämnar onekligen en del övrigt att önska. Insatsen beräknas kosta 380 miljoner och ska begränsas till fyra-sex veckor av insatser i området.

För den transportapparat som en sådan insats kräver framstår några få veckor av faktiskt närvaro som orimligt lite och ett utslag av felplanering.
Men när den nu ändå blir av under givna förutsättningar vore den vettigaste lösningen att medel tas fram, och det borde gå, som möjliggör en förlängd närvaro för en styrka som fraktas dit med stor möda.

Däremot är det viktigt att inte låta det här enskilda fallet bli en ursäkt för de olyckliga förslag som nu åter förs fram om att låta medel ur den svenska biståndsbudgeten går till militära insatser.

Eftersom militära insatser kan vara av helt avgörande värde när det gäller att skapa förutsättningar för hjälp- och utvecklingsarbete som bistånd ska användas till kan kravet i ett första skede verka logiskt.
Men pragmatismen döljer i det här fallet en rad problem och principiella tveksamheter.

Börjar man blanda samman biståndsbudgeten och försvarsbudgeten är det oundvikligen första steget mot en utsuddning av biståndsbegreppet.

I förlängningen väntar en reträtt från det grundläggande ställningstagandet bakom biståndet: att pengar avsätts specifikt till stöd åt demokrati, kamp mot fattigdom och humanitära insatser för lidande människor.

På sikt är faran stor att biståndsdimensionen i mixande budgetanslag gradvis prioriteras ned; att ursäkterna för att investera biståndspengar i annan typ av verksamhet blir allt mer konstlade. Och tyngdpunkten riskerar att flyttas bort från långsiktigt biståndsarbete till mer kortsiktiga militära prioriteringar.
Dessutom skulle det kunna skapa svåröverskådliga organisatoriska problem för dem som hanterar humanitära insatser om deras roller får nya militära dimensioner.

Den strikta budgetgränsen mellan bistånd och militära insatser – vilka båda är viktiga, även den militära interventionskapaciteten är av stor betydelse – har därför ett större och mer långsiktigt värde än man kan tro om man bara tittar på ett enskilt fall.
Principen att militära insatser inte ska få räknas som bistånd bör upprätthållas.’

Börjar Hillary Clinton långsamt förbereda sig på och positionera sig inför en förlust mot Barack Obama i primärvalen? Det verkar nästan så av den här rapporten från nattens debatt att döma.

Arbetsförmedlingens årsrapport om läget på arbetsmarknaden som presenterades på torsdagen är ämnet för vår huvudledare i dag.