Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren har skrivit en intressant krönika om politik på film och tv.

Han skriver på ett ställe:

’Samma sak med Alla presidentens män (All the presidents men) från 1976 som handlar om Watergateaffärens avslöjande. För mig som inte var med då är Bob Woodward och Carl Bernstein väldigt mycket Robert Redford och Dustin Hoffman.’

Absolut så, det är alltid lätt störande när Woodward eller Bernstein dyker upp i tv och inte ser ut som i filmen, det tar fortfarande några sekunder att vänja sig.

Apropå tv-serier om politik där, som Alex Voronov skriver: ’politiken blir bara en fond mot vilken de övriga intrigerna utspelar sig’, så försökte tyska tv-kanalen ZDF för några år sedan att göra en tysk version av Vita Huset (en serie som verkligen inte hade politiska miljöer som någon ursäkt, utan gjorde fängslande tv-drama av budgetunderskott och utnämningspolitik): ’Kanzleramt’.

Förväntningarna var höga och marknadsföringen lovande, men det hela visade sig snabbt vara en i raden av kriminaldramer. ’Kanzleramt’ råkade bara utspela sig i politiska miljöer. Seriens skapare hade uppenbarligen inte förstått vad som gjorde Vita Huset så bra.

Hur ser det ur här år 2014?

Hur kommer det att se ut här, låt säga, år 2014?

För bloggläsare utanför Umeå är detta alltså en del av den berömda kajen, vid det kanske mest attraktiva läget nere vid vattnet i centrala staden. Där presenterar sig Umeå nu med, hmm, en stor, deppig, avvisande parkeringsplats. Bilden ovan ger snarast ett smickrande intryck.

Spännande idéer saknas inte för vad som skulle kunna växa fram här i stället, men oenighet råder om vad och tvivel råder om när. Trogna bloggläsare har kanske noterat att jag efterlyser fler inslag av mer utmanande arkitektur i Umeå nu när det funderas eller planeras kring ett antal nya projekt.
Här är ett av de lägen som jag tycker vore lämpligt för lite djärvare tag. Titta på parkeringsplatsen ovan, vad finns att förlora?

År 2050?

Vad kommer det att stå där år 2050?

111 000? 125 000? 150 000? 175 000? 200 000?

Delstatsvalet i Hamburg bjöd inte på några större överraskningar, och lämnade som väntat valvakorna med en oklar situation att kommentera.

Kristdemokratiska CDU backade något men blev enligt prognoserna med omkring 42 procent klart största parti.

SPD, plågade av den debatt om ett eventuellt samarbete med vänsterpartiet Die Linke i Hessen (och därmed ett uppenbart löftesbrott) som partiledaren Kurt Beck utlöst genom tvetydiga kommenterar de senaste dagarna, gick framåt, men hamnade ändå bara på omkring 34 procent, långt efter CDU.
SPD lär nu djupdyka ned i debatten om hur man vill förhålla sig till det nya vänsterpartiet. Nuvarande oklarheter riskerar att förlama partiet helt.

De Gröna, starka i Hamburg, nådde ett bra valresultat med nästan tio procent, trots en viss tillbakagång.

Vänsterpartiet Die Linke klarade femprocentspärren med lite över sex procent.

Och liberala FDP ökade men ser inte ut att klara sig in i delstatsparlamentet överhuvudtaget ändå.

Det här öppnar dörren på glänt för ett spännande samarbete mellan CDU och de gröna.
En stor koalition mellan CDU och SPD är inte trolig annat än i nödfall, om än fullt möjlig med tanke på det relativt milda tonfallet i valrörelsen mellan partierna, och till skillnad från partikamraterna i Hessen lär SPD i Hamburg under ledning från Michael Naumann stå fast vid löftena från valrörelsen om att inte vilja ha något med vänsterpartiet att göra.

CDU i Hamburg, med sin relativt pragmatiske, öppet sinnade, storstadspräglade ledare Ole von Beust, vill helst av allt samarbeta med de gröna, och har för det förbundskansler Angela Merkels välsignelse.

De grönas ledning sänder också signaler om att de är samtalsberedda, men frågan är hur den röriga och betydligt mer radikala partibasen skulle reagera på förslag om ett samarbete med CDU.

CDU och de gröna skulle förmodligen ha mycket lättare att hitta varandra inledningsvis i en delstat som Hamburg än man skulle ha att samarbeta på förbundsdagsnivå – och båda partierna är långsiktigt i behov av nya samarbetsmöjligheter. Men de ömsesidiga fiendebilderna är också putsade och vårdade sedan många år tillbaka. Det är inte säkert att tiden är mogen ens nu, även om det sannolikt vore till båda partiernas bästa.

Tysk inrikespolitik politik är inne i ett avgörande, men oklart läge inför nästa förbundstagsval, där partierna söker efter nya roller i ett förändrat partilandskap.

Det är som Dietmar Pieper skriver i en kommentar för Spiegel Online att de olika koalitionsmöjligheter som finns nu är så svåra att överblicka som de olika smakalternativkombinationerna i livsmedelsaffärernas yoghurthyllor: blir det jordgubb-rabarber eller kanske persika-maracuja den här gången?

Vår? Nja.

Våren är här stod det i telegrammen under dagen. En titt ut genom fönstret gav ett annat intryck. Det blev lite bättre sedan, men vårkänsla? Inte här, inte ens nära, inte som jag förstår begreppet.

Om klimatfrågan och en kommentar av miljöminister Andreas Carlgren i Ekots lördagsintervju – där jag tyckte att han skötte sig utmärkt, påläst och trovärdig, handlar en liten signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Klimatfrågan kräver medveten optimism

Miljöminister Andreas Carlgren sade i Ekots lördagsintervju att Sverige ska ha den mest ambitiösa klimatpolitiken i Europa, och broderade mot slutet av intervjun på temat utveckling och försakelse:

"Du och jag ska ju inte ha en livsstil som innebär bara försakelse, för det hjälper inte klimatet, utan vi ska ha ett sånt samhälle så att man kan leva som vanlig människa utan att vara rik och kunna betala en massa pengar och ändå leva bra för klimatet."

I ett läge när debatten balanserar mellan det konstruktiva och det destruktiva är det viktigt att påminna om sambanden i klimatfrågan. Klimathotet kan inte mötas vare sig genom att problemen bagatelliseras eller genom att utvecklingen spolas bakåt.

Det kan bara mötas med lösningar som visar att det klimatsmarta samhället också är det mest utvecklade och tekniskt avancerade. Klimatpolitiken kommer att kräva rejäla omställningar med övergångar från långsiktigt ohållbara till långsiktigt hållbara metoder för att nå olika mål; och både ett globalt och ett individuellt ansvarstagande. De initiala kostnaderna ska inte underskattas.

Men omställningen måste bygga på att nya tekniker, energikällor, drivmedel, globala samarbeten och idéer för stadsplanering – allt det som kvalificerade analyser efterlyst de senaste åren – utvecklas. Sådant som gör det möjligt för människor att fortsätta resa, uppfinna, handla, leva i ljus och värme, i storstad och glesbygd och göra fria val på ett klimatvänligt, hållbart sätt.

En framgångsrik klimatpolitik kommer inte att bli friktionsfri. Men den kommer inte heller att tvinga människor att leva auktoritärt reglerade, gråa, instängda, försakande liv.
De som både erkänner klimathotet och bejakar fortsatt utveckling, med demokrati, marknadsekonomi, vetenskap, internationalism och teknikoptimism som ledstjärnor, visar vägen.’

’Nya stater blir till och gränser kommer att flyttas. Förändringarnas tid är inte förbi.’

Det är ingressen till vår huvudledare i måndagstidningen.

Den här veckan är det Anne Lindéns tur att kommentera några aktuella ämnen under rubriken ’Veckan som gick’. Det handlar bland annat om utnämningspolitiken och biståndsmedel för militära insatser.

Sundsvalls Tidning (lib) efterlyser i en ledare, med anledning av regionproblematiken, ett Norrlandskonvent.

Om varför jag ogillar begreppet ’borgerlig’ handlar min lördagskrönika den här veckan. (Och för er som har tillgång till papperstidningen: min lördagslista den här veckan handlar om de tre pjäser som jag skulle sätta upp om jag vore – arma kulturliv – teaterregissör.)

’Därför ogillar jag begreppet "borgerlig"

Jo, de dyker upp då och då i mina texter också: begreppen borgerlig regering och borgerliga partier. Det är svårt att konsekvent avstå från beteckningar som är så inarbetade och flitigt förekommande i samhällsdebatten.
Däremot har jag aldrig – eller om det skett, så enbart av misstag – använt begreppet "borgerliga väljare". Där, vid ett meningslöst, kollektivistiskt begrepp, drar jag gränsen för egen del och för egna texter. Där är jag inte beredd att böja mig ens för det etablerade språkbruket.

Och tro mig: vid de tillfällen som jag väljer att spara tid och komma snabbare framåt genom att använda uttryck som för mig ter sig idéhistoriskt missvisande – borgerlig regering eller borgerliga partier – sker det med tungt hjärta.

För oavsett om man ser till partiernas ideologiska ursprung och utveckling, eller till den samtida sakpolitiken, finns föga som motiverar att man i entydiga ordalag talar om en politisk borgerlighet.

Jag brukar – som en antydan om ungefär vad jag står för – beteckna min politiska åskådning som socialliberal. Jag har aldrig kallat mig borgerlig, och svarar för egen del varken på tilltalet "vänster" eller tilltalet "höger".
Men med åren har jag blivit alltmer led vid ideologiska beteckningar överhuvudtaget. Inte för att de är ointressanta, meningslösa eller irrelevanta, utan för att de i stigande utsträckning kidnappats av gaphalsar och slöfockar som använder dem som slagträn istället för argument.

Ideologiska etiketter fladdrar runt i debatten utslungade av självrättfärdiga domare som stämplar hellre än diskuterar. Inom loppet av några timmar kan man som offentlig debattör, för en och samma ideologiska hållning, bli utskåpad som nyliberal, socialliberal eller socialist; allt beroende på avsändare, men nästan uteslutande som skällsord och alltid som ett sätt för någon att signalera till de egna kotterierna att motståndarna är fän ovärdiga att lyssna på.

Orden töms på innehåll och ersätts av glåp och illasinne, sammanfattade i etiketter som levereras med fradgan drypande och i avsikt att håna, men utan definitioner och utan rim och reson. Till slut tröttnar och storknar man.

Så vad är problemet med just begreppet borgerlig? Utöver att vara ett malplacerat klassbegrepp försöker det omfamna minst fyra olika idétraditioner som inte låter sig föras in under någon sådan gemensam ideologisk beteckning.

Tittar man på partiernas hållning, förr och nu, i olika sakfrågor, flyter gränserna och förändras över tid; det är en tjusning med politisk idéhistoria.

Den organiserade liberalismen (först de frisinnade, sedan folkpartiet) och socialdemokratin har i Sverige gemensamma kulturradikala rötter och till stora delar en gemensam syn på den generella välfärden, familjepolitiken och socialförsäkringssystemen. Och åtminstone historiskt sett har man delat en tro på bildningsbegreppet och kunskapsskolan som bryter ned sociala klyftor. Partierna införde också tillsammans, under hårda konflikter med både de konservativa och den radikala vänstern, demokratin i Sverige.

Så kan man fortsätta att para ihop partier. Liberaler, miljöpartister, vänsterpartister och vissa delar av socialdemokratin har – eller borde ha – lätt att mötas i exempelvis integritetsfrågor och yttrandefrihetsfrågor. Liberaler och konservativa har förenats i motstånd mot socialistiska strömningar i den ekonomiska politiken. Mellan s och m finns traditionella beröringspunkter i en konservativ syn på nationen, och, på senare år, inte minst i flyktingpolitiken. Och nu kämpar man om arbetarpartibeteckningen.

Miljöpartiet och alliansen kan förstå varandra i synen på småföretagande och valfrihet. I miljöpolitiken råder trängsel mellan alla partier.
Socialdemokraterna och centerpartiet är organisatoriskt ganska likartade – något som gjort att de periodvis trivts väl tillsammans. Kristdemokraternas försök att lyfta upp etik på dagordningen har påverkat alla partier. I sin kristna identitet har kd även beröringspunkter med delar av vänstern och delar av frisinnet.

För denna, sannolikt även för nästa, mandatperiod är alliansen en logisk och nödvändig sammanslutning. Den bygger på välmotiverade prioriteringar av vilka reformer som behövs i det här skedet i svensk samhällsutveckling och en insiktsfull analys av vilka partier som för tillfället är regeringsdugliga tillsammans.

Men är det en ideologisk allians? Bara delvis. Sakpolitiskt och långsiktigt kan man föreställa sig många olika koalitioner i Sverige. Beroende på vilka områden man lägger störst vikt vid går det att tänka sig fortsatt samarbete mellan allianspartierna som nu, samarbete mellan mittenpartierna och en förnyad socialdemokrati, samarbete mellan pragmatiska moderater och pragmatiska socialdemokrater, samarbete mellan alliansen och miljöpartiet – listan kan göras ganska lång.

Gränserna flyter och de ideologiska mönstren är komplicerade. Uttrycket borgerlig må höra till etablerat språkbruk och spara tid, det lär återkomma även på denna sida, men någon ideologiskt meningsfull beteckning är det inte.’