Landsbygden, staden och utvecklingen

Landsbygdsriksdagen och en fundering kring staden som norm för utvecklingstänkande är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida.

’Landsbygden och staden: hur definieras utveckling?

Landsbygdsriksdag: begreppet signalerar stolthet och dåligt självförtroende på samma gång. Statsvetaren Malin Rönnblom skrev en intressant krönika i fredags här på ledarsidan om landsbygdsborna som "de andra" och om maktrelationen mellan stad och land. Vilka utgångspunkter för utveckling betraktas som självklara? I allt högre grad definieras utveckling som liktydigt med storstadsmiljö, medan landsbygd betraktas inte bara som något outvecklat, utan som ett otillfredställande tillstånd i sig.

Den övergripande trenden i vad den allmänna opinionen ser som värdefullt att värna är inte heller gynnsam för landsbygden. Hela Sverige ska leva är ett lika angeläget mål nu som för tjugo år sedan, men det är, tyvärr, inte en lika nationellt gångbar slogan längre. Kravlistor som andas fixering vid statliga insatser riskerar att bli långsiktigt kontraproduktiva.

Landsbygdens bästa chans att vinna den helt avgörande kampen om att bevara nu befintlig service och samtidigt få gehör för reformer för lokal utveckling, är att formulera en egen utvecklingsidé; självmedvetet, utan offermentalitet och utan att acceptera storstaden som utgångspunkt för all framtidsanalys. Hur ser landsbygdens alternativ ut när det gäller attraktiva livsmiljöer för sökande människor, för modernt företagande och flexibel samhällsservice?
Så måste man bevisa att hela Sverige inte bara ska, utan faktiskt kan leva.’