Vår huvudledare i dag handlar om besked som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gav på moderaternas rikskonferens i helgen.

Den här veckan var det Jonas Morians tur att kommentera några aktuella ämnen under rubriken ’Veckan som gick’.

De avväpnande charmörerna lyckas ofta bäst i presidentvalen. Kasta en blick på listan över amerikanska presidenter sedan början av 1900-talet och det blir ganska uppenbart.
Och säga vad man vill om George W Bush, och jag var själv djupt kritisk redan från början mot hans sätt att bedriva och närma sig det politiska uppdraget: charm och självdistans, det har han.

Det är roligt att göra sig lustig över hans många felsägningar genom åren, något som ofta misstolkats som ytterligare ett uttryck för hans antiinellektuella hållning (den senare är eländig, felsägningarna är mänskliga och inte något att värdera åt ena eller andra hållet), men en orsak till att det faktiskt går att skratta åt dem är att han själv gör det.

När han häromdagen gav sitt stöd åt John McCain – hans bittra rival för åtta år sedan – utanför Vita Huset bjöd han på den typ av charm som starkt bidrog till att han lyckades vinna två presidentval som han egentligen, normalt, borde ha förlorat.

Det kan vara något för Barack Obama och Hillary Clinton, framför allt Hillary Clinton, att tänka på inför fortsättningen av de demokratiska primärvalen.
Om det hela utvecklar sig till en negativ sluggerfest utan utrymme för humor och lite självdistans, så kanske det eggar de redan övertygande anhängarna, men det stöter med säkerhet bort många som fortfarande lyssnar, överväger och tvekar.

Å andra sidan, på temat negativt kampanjande: för det första kan man konstatera att kampanjerna i USA inte alls är lika negativa som valrörelserna i Sverige, där välfinansierade socialdemokrater, med understöd av vänsterpartierna, sällan drar sig för att utan proportioner tillskriva motståndare djupt onda avsikter.

För det andra måste man ändå reflektera kring varför negativa kampanjer fungerar i USA trots att nästan alla tar principiellt avstånd från metoden. Det beror förmodligen på att många väljare förväntar sig av en blivande president att han eller hon dels ska ha ett visst mått av tuffhet i kritiska situationer, inte tveka eller vara ’naiv’, dels ska ha förmågan att stå upp och stå emot när det blåser riktigt snålt.

Därför blir en utpräglat negativ kampanj både ett test på den ena kandidatens beslutsamhet och på den andra kandidatens förmåga att stå emot.

Clinton-kampanjen spelar mycket medvetet på just nu.
Man satsar på att betona Hillary Clintons erfarenhet och beredskap att vara en ledare från dag ett, samtidigt som man illustrerar det genom negativa, hårda angrepp på Obama. Och man hoppas att hans kampanj ska avslöja en oförmåga att hantera den typen av angrepp och därmed indirekt avslöja en brist på kvaliteter som presidentrollen kräver.
Den senaste veckan har det varit en uppenbart framgångsrik metod. Men jag tror inte att det är en strategi för att besegra John McCain senare i år. En svår balansgång väntar demokraterna de kommande månaderna.

Det har på grund av lite olika omständigheter varit trögt med bloggandet i dag, men nästa vecka blir det förhoppningsvis bättre fart igen.

För er som har tillgång till papperstidningen handlar förresten min lilla lördagslista den här veckan om blamagegudens fotoalbum, tre pinsamma situationer.

Min lördagskrönika den här veckan försöker fånga stämningar kring de politiska partiernas behov av förnyelse:

’O tider, o seder, du trötta folkrörelseland

O tempora, o mores, sa Cicero. O tider, o seder. Hur mår du egentligen, kära gamla, kloka, tappra, småsura, småhalta, sönderkramade, förtalade, mytomspunna, missförstådda, modiga, rynkiga, trötta, allt folktommare folkrörelseland?

De senaste 150 åren har Sverige i hög grad varit ett föreningarnas, årsmötenas, dagordningarnas, protokollförarnas, programförklaringarnas, medlemsaktiviteternas och kaffetermosarnas land. Partierna har varit uppbyggda och arbetat utifrån en klassisk folkrörelsemodell och hävdat sin legitimitet genom den förankring som man haft ute i samhället och runt om i landet.
Men sedan flera decennier är hela partiväsendet, liksom stora delar av föreningslivet, statt i omfattande förändring. Partierna har tappat många medlemmar och förmår bara i undantagsfall rekrytera yngre krafter. De aktiva, de som går på möten och tar för sig, utgör en hedervärd men krympande skara.
Nya livsstilar, en förskjuten tidsuppfattning, förändrade attityder, en teknisk utveckling och mer flytande gränser mellan ungdom och vuxenliv, mellan dem som är på väg ut i livet och dem som är etablerade på arbetsmarknaden med stabila sociala förutsättningar, har gjort partierna omoderna och ointressanta i mångas ögon.

Det började långt innan tekniken förde världen in i vardagsrummet med ljud och bilder, långt innan nöjes- och kvällsliv frikopplades och blev ett renodlat egenvärde. I begynnelsen samlades människor till möte i föreningslokalen, man tog sig tid, man kom åkandes utifrån stadsdelar, byar och stugor, för att roa sig, diskutera och tala sig samman, ge varandra mod, besluta och bestämma en riktning inför möten och debatter med andra föreningar och andra sammanslutningar. Så vann demokratin och det politiska engagemanget, medborgarandan och ansvarstagandet, på nytt mark i ett nedsupet och av överheten hunsat land.

Fortfarande förmår partierna med nöd och näppe fylla sina platser och hålla verksamheten i gång. Men krisinsikten är ganska hög hos de flesta. Man inser att morgondagens folkrörelsearbete kommer att ha en helt annan karaktär än dagens och gårdagens. Och nog försöker man också trevande att hitta lite nya former och göra upp med en del interna käpphästar; för att göra det attraktivare för nya medlemmar och allmänt politiskt intresserande att ge sig in i den oglamorösa, slitsamma politiska vardag. För den är viktigare än de flesta tror och går inte att ersätta med något lättsammare och mer kortfattat.

Härmed förklarar jag mötet öppnat, val av justeringsperson, nog med förslag, punkt sju: insamlande af medel till ordenshus, streck i debatten, votering är begärd och skall verkställas, kaffe och mackor serveras, återsamling om tjugo minuter, vi ber att få tacka den avgående styrelsen, datum för nästa möte, sno halsdukarna varmt om er det drar kyligt ikväll. Det var demokratins ledmotiv, ett körverk som lyfte från hundratals orter, som rök ur skorstenarna med ett budskap till alla.

Så ser utmaningen partierna står inför ut: att modernisera mötesformerna, kommunikationssätten och synen på den enskilda medlemmen och ledamoten i förhållande till partiet; samtidigt som förankringen, ansvarstagandet, sakligheten och den över tid förvärvade kompetens och ideologiska medvetenhet som gjorde en demokratisk reformutveckling möjlig inte går förlorade. Vore det enkelt skulle krisdebatten aldrig ha uppstått.

Med tiden skulle ett nytt slags överhet växa fram inom demokratins ramar, och åtminstone ibland ta sig uttryck i nedåtenhet gentemot den enskilda individen; ett språkbruk kidnappades, något som både förbryllar och känns bekant för den som kikar mot samtiden över kanten på en historiebok. Men i begynnelsen var det de tillresta människorna som stampade bort snön på trappan till möteslokalerna som allt utgick ifrån. De uppfann pragmatiskt de former som tiden, engagemanget, insatsen, allvaret och ansvarstagandet krävde. Faran är att formerna med tiden misstas för innehåll.

Jag tror att även politiskt intresserade i min relativt unga ålder, omkring 30, är formade av folkrörelsernas arbetssätt och strukturer. När vi ropar på förändring och modernisering av partiernas föråldrade arbetssätt och attityder så är det lika mycket ett rop inåt som utåt. Det är en frigörelse från nedärvda instinkter som vi brottas med själva.
Även den här krönikan är indränkt med romantisering av det folkrörelsearv jag växte upp med. Lite smärtar det därför att tillhöra de bekväma budbärare som försöker meddela att det brådskar med förnyelsen om inte det ska börja eka väldigt tomt i de där gamla, anrika folkrörelsemiljöerna.’

På morgondagens ledarsida har jag en signerad text om förslaget att rätten att i undantagsfall slippa olika undervisningsinslag i skolan på grund av hemmiljö eller religiösa och kulturella skäl ska tas bort.

Tyvärr har nog DN-debatts allt mer bisarra rubriksättningar redan påverkat debatten negativt. Men att DN-debatt regelmässigt vrider rubriker upp i fiktion och bort från sakinnehållet i debattörernas egna ord borde ju alla vara medvetna om vid det här laget, så det är svårt att tycka särskilt synd om de debattörer som väljer att utsätta sig för det lotteriet.

Min signerade text:

’Barnens individuella rättigheter måste sättas främst

I går lade integrationsminister Nyamko Sabuni, utbildningsminister Jan Björklund och folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag fram ett förslag om att den nuvarande rätten att i undantagsfall slippa olika undervisningsinslag i skolan på grund av hemmiljö eller religiösa och kulturella skäl ska tas bort.

Bakgrunden är en avhandling av Sara Högdin från Stockholms universitet som anger att en beklämmande hög andel – kanske så många som 27 procent – av alla utlandsfödda flickor uppger att de inte får delta vid undervisning i idrott, simning, sexualkunskap och samlevnad; alternativt inte får delta i klassresor och vid studiebesök.

Om så många utlandsfödda flickor inte tillåts delta i viktiga undervisningsmoment: vems rättigheter och friheter står då i centrum, vem prioriteras?
Det här är inte någon enkel fråga. Hänsyn till och respekt för olika traditioner, trosuppfattningar och övertygelser är en grundbult i det öppensinnade, mångkulturella samhället.
Och i en komplicerad verklighet där ungdomar lätt kommer i kläm måste mycket bygga på långsiktig dialog mellan samhälle och föräldrar, för att inte ont ska blir värre. Ibland är gränsdragningarna svåra, vilket också gör det knepigt att helt uppskatta hur stort problemet är ute på skolorna.

Men med det sagt: det varma bejakandet av tolerans och mångfald innebär inte att allt motiverar en eftergift från samhällets sida. Gränser måste alltid dras. Värnandet av demokrati, tryckfrihet och individers rättigheter är några uppmärksammade exempel.

Alla föräldrar – oavsett bakgrund och övertygelser – kan av olika skäl ha invändningar mot enskildheter i skolans undervisning. Vilka ska medges undantag och vilka inte? Barnens rätt till sin skolgång enligt fastlagd läroplan är en viktig princip utan vilken en hopplös situation uppstår.

Problematiken och nödvändigheten av en del flexibla, lyhörda lösningar skulle kvarstå även efter en lagändring. Men samhällets utgångspunkt måste vara klar: att barn diskrimineras, likgiltigt hur och med vad det motiveras, är inte acceptabelt. Individernas – i det här fallet barnens – rättigheter ska sättas främst.
Det övriga arbetet med de här svåra frågorna måste bottna helt i den principen.’

Och det som såg så bra ut vid lunchtid…

Okej, jag vet att jag är tjatig och detta blir förhoppningsvis mitt sista muttrande över väder och årstid för den här vintern.

Men jag var inne i centrala stan på lunchen: soligt, varmt, vårkänsla – faktiskt – i luften, glada människor på Rådhustorget.

Jag var på vippen att annonsera vårens ankomst här på bloggen, som balans till mitt något småsura gnäll över vintern för någon vecka sedan.

Jo, tjena – foton ovan är taget alldeles nyss från mitt arbetsrum här på VK.

I går natt satt jag och bläddrade igenom några cd-travar med klassisk musik.

Jag hade glömt bort hur mycket jag brukade tycka om Sergej Rachmaninov. Jag förstår inte varför jag slutade lyssna på honom. Det blev en glad återupptäckt.

Det är nästan omöjligt att i förväg veta hur en person, oavsett tidigare meriter och kvalifikationer, ska komma att fungera som chef för en stor institution som Dramaten.

Men vissa val känns helt enkelt bara lovande.

De amerikanska primärvalen och den rafflande duellen inom det demokratiska partiet är ämnet för vår huvudledare i dag:

’Rafflande primärval

Demokraterna Barack Obama och Hillary Clinton bjuder på det stora dramat i årets amerikanska primärvalssäsong – ett klassiskt epos utan slut i sikte. Hade bataljen utspelat sig på vita duken hade första omgången popcorn tagit slut för länge sedan, nagelbitare lidit pin och biografmaskinisterna jobbat i skift.
Och sedan Clinton i tisdagens primärval lyckats vinna flest röster i både Ohio och Texas, och därmed hålla ett flämtande liv i sin pressade kampanj, står det klart att det demokratiska partiet inte kommer att kunna presentera någon kandidat ännu på flera veckor.

Fortfarande har Barack Obama ett rejält initiativ och en klar ledning i antalet valda delegater. Men Hillary Clinton visade i både Ohio och Texas att hennes ställning i viktiga demokratiska väljargrupper fortfarande är tillräckligt solid för att vinna i stora delstater, trots att hon varit närmast uträknad de senaste veckorna.
Det säger en del om hennes kvaliteter och fighteregenskaper, men visar kanske också – tyvärr får man lov att tillägga- att strategin med utpräglat negativa attacker mot motståndaren till slut börjat få effekt i tvekande väljare och mer kritisk medierapportering om Barack Obama.

Det är fascinerande för alla som intresserar sig för politik vad som pågår i de demokratiska primärvalen, en historisk duell mellan två epokgörande kandidater. Men inom kärnan av det demokratiska partiet börjar euforin övergå i nervositet. Trots engagerade kampanjer så finns det en gräns där kampen om partiets nominering börjar begränsa möjligheterna för den som slutligen vinner att ladda om och ena partiet inför presidentvalet. Och där väntar ingen duvunge.

För det är republikanen John McCain som myser mest just nu. Förmodligen njuter även han av demokraternas splittring, med handen djupt nere i en nypoppad republikansk popcornpåse. Efter övertygande segrar i tisdagens primärval har han nu även formellt säkrat det antal delegater som krävs för att vinna nomineringen. McCain, med sin säkerhetspolitiska erfarenhet som främsta merit, står nu visserligen inför en svår, dubbel utmaning. Dels att hålla de starkt konservativa grupperna inom det republikanska partiet – som aldrig gillat McCain – på tillräckligt gott humör för att de inte ska sabotera hans kampanj, dels att fortsätta attrahera oberoende och demokratiska väljare som längtar efter något annat efter åtta år med George W Bush.

Fortfarande har demokraterna av flera skäl ett övertag inför det här presidentvalet. Det märks på uppmärksamheten kring primärvalen vilket parti som det är drag kring. Men det faktum att demokraterna har två ovanligt slagkraftiga kandidater som tar hela primärvalssäsongen i anspråk för sin duell öppnar oanade chanser för John McCain. Han håller säkert tummarna för att dramat Clinton-Obama fortsätter under våren och vidare in i sommarvärmen. Det ökar hans chanser att få sista repliken i november.’

Beslutet att den svenska Tchadinsatsen ska förlängas är ämnet för vår underledare i dag.