OS får inte bli en uppvisning i politiskt hyckleri
OS i Kina och vad en dialog inte får utmynna i är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:
’OS i Kina får inte bli en uppvisning i politiskt hyckleri
I en av novellerna i Peter Hoegs "Berättelser om Natten" upptäcker en ung kvinna som står inför rätta att alla de agerande bortsett från henne själv är mekaniska dockor, uppdragna av nycklar på ryggarna. Hon lämnar rättssalen tillsammans med en man på åhörarplats, den enda levande i salen utöver henne själv.
De vandrar ut i en kort optimism som slutar när hon hittar även hans nyckelhål. Hon tittar tillbaka mot staden, "och ser att också den är kulisser, en stor själlös, mekanisk komplott, en förfalskning av fasader och bländverk."
Efter denna upptäckt går hon tillbaka till domstolen, in i en ny rättegång och låter sig dömas: "för det är bättre att delta i en automatisk ritual utan mening än att sväva i ett tomrum."
När man hör en del av omvärldens allra mest korrekta och passiva diplomatiska floskler inför sommarens OS i Kina är det lätt att börja undra var nyckelhålen sitter på dem som så gärna talar om dialog, men som aldrig tycks komma fram till de mest grundläggande frågorna om demokrati och mänskliga rättigheter.
Tyvärr har även Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt bidragit till att göra det formellt riktiga, men i praktiken sirligt innehållslösa uttalandet till en egen konstart.
I samband med att Kinas president Hu Jintao var på statsbesök i Sverige förra året sade Reinfeldt med obegriplig försiktighet att Sverige och Kina "möjligen inte har samma synpunkter" i frågan om mänskliga rättigheter men att han klargjort för Hu Jintao att Sverige "tycker väldigt mycket om mänskliga rättigheter".
Som om det handlade om att föredra jordgubbsglass framför blåbärsglass, lite tycke och smak, i sommarsolen.
Förhoppningsvis är Reinfeldt inte lika naiv i sina kommande uttalanden.
Kontakter och utbyten är ju ofta ett helt överlägset sätt att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Men om kritiken blir som ett knappt skönjbart pekfinger i en konstpaus mellan långa, varma hälsningsfraser och gräddiga affärer – fullständigt ofarlig och fjäderlätt att ignorera – då faller idén.
Det var bedrövligt att IOK gav OS-arrangemanget åt en diktatur. Och enligt en ny rapport från Amnesty har situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina bara blivit sämre inför OS. Nu måste omvärlden – politiker, idrottsorganisationer och andra aktörer – ta sitt ansvar och förhindra att OS-veckorna blir en tyst och pinsam propagandatriumf för regimen i Peking.’
