SVT irrar omkring i fel labyrint

Sveriges Television och den regionala programproduktionen är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

’SVT irrar fortsatt omkring i fel labyrint

"Det finns", skriver Lars Gustafsson i en dikt, två slags labyrinter:

"Som hos Strindberg i Drömspelet: hur vi än rör oss kommer vi alltid tillbaka till samma plats, litet äldre, litet tröttare, rosorna i buketten har vissnat, officeren utanför teaterns sceningång ropar trosvisst: Victoria, Victoria! Upprepningen stänger. Det spelar ingen roll: hur vi än gör hamnar vi alltid i skolbänken.
Det andra är Borgeslabyrinten. Den förgrenar sig ständigt. Ett rum har nio dörrar, du väljer en. Den för till ett rum, underjordiskt, med nio dörrar. Varje steg gör en återkomst mer osannolik, universum expanderar oerhört, ingen återser någonsin sin mor (annat än som en vemodigt leende spegelbild). Den moderna fysiken är en borgeslabyrint. Den moderna politiken är en strindberglabyrint."

Den svenska debatten om public service är också en utpräglad Strindberglabyrint. Efter varje ny diskussionsvända, varje ny SVT-ledning, varje nytt försök att definiera public service-uppdraget kommer jakten på det förlösande ordet, den förlösande omorganisationen, den förlösande nyordningen tillbaka till ungefär samma plats, lite äldre, lite tröttare, rosorna i public service-tanken slokande.

Kanske är det också därför som det senaste sparpaketet från SVT-ledningens sida blandar det ekonomiskt nödvändiga med det ideologiskt vilsna. Förgäves söker man efter den övergripande strategi, den intellektuella ansats, för framtidens public service som skulle förklara eller motivera de föreslagna nedskärningarna på den regionala närvaron runt om i landet. SVT måste spara, men hur en besparing utformas säger lika mycket om prioriteringar och utgångspunkter som satsningar.

Ur ett Västerbottens- och Umeå-perspektiv är det förslagna åtgärdspaket rentav en vinst, då Umeå ser ut att bli en vinnare när resurserna koncentreras. Men principerna och instinkterna bakom besparingarna – alltså inte att det sparas, men hur de regionala neddragningarna motiveras – som får en del varningsklockor att ringa.

Lyssnar man på mediedebattörer i Stockholm får man ofta höra att produktionsorten inte är det viktiga, att den regionala förankringen och mångfalden av perspektiv inte har med var en produktion genomförs, utan med hur idé- och utvecklingsarbetet inför ett program i övrigt ser ut. Översatt: förlägg helst all produktion av allmän-tv till Stockholm och låt sedan redaktioner på andra orter ägna sig åt regionala teman och sedan komma med förslag och infall för företagets övriga produktion.

Det är naturligtvis nonsens. Var program produceras, planeras och genomförs är av avgörande betydelse – både på kort och lång sikt – för hur public service utvecklas. En dogmatisk koncentration till storstäderna skulle begränsa och fördumma på samma sätt som en regionalpolitiskt motiverad produktionspolicy där storstäderna diskrimineras skulle göra det.
Kvalitets- och mångfaldsperspektivet är hjärtat i public service-tanken.

Det är inte jobb, lokalpatriotism, existensen av ändamålsenliga byggnader eller nostalgi kring var sladdarna löper på golvet som motiverar en mångfald av produktionsorter inom Sveriges Televisions verksamhet, utan att den regionala närvarons betydelse för kvalitet och mångfald är så stor att SVT:s trovärdighet hänger på den. Koncentrationen riskerar att sänka nivån.

En annan ofta upprepad myt är att den regionala förankringen bara blir intressant när lokalt- och regionalt material ska produceras. Det vill säga: låt storstäderna sköta de stora frågorna och de allmängiltiga programmen, för det är vad storstäder intresserar sig för. Låt sedan de regionala redaktionerna och tv-husen ägna sig uteslutande åt det som sker i närområdet, för det får mindre städer och landsbygd att dansa hambo av glädje.

Arrogansen i den hållningen är en mil bred men millimetertunn i analysen. Och lite av den återfinns i motiveringarna av Sveriges Televisions nya sparpaket. Därför gäller det att se upp så att inte de här myterna accepteras som sanningar: för då hotas snart mer än bara tv-produktion.

Regionalt material av intresse bara för en regional publik är en viktig del av public service och kan vara utgångspunkt för några av de allra bästa tv-programmen.

Men även när rikspolitik, utrikespolitik, konsumentfrågor, nationellt kulturliv eller internationell vetenskapsdebatt ska diskuteras och analyseras är det lika angeläget att mångfald, också en regional mångfald, slår igenom: för att det höjer nivån och minskar risken för navelskåderi.

Public service håller på att gå vilse i fel labyrint, anförda av SVT-ledningar som hela tiden låter kompassnålen influeras av det mesta annat än vad ett modernt public service-uppdrag borde innebära. Vilket slöseri av en fortfarande lysande idé.
Det börjar bli synd om licensbetalarna.’