Både pep talk och bistra sanningar krävs

Veckans regionala toppmöte föranleder en del beröm och några invändningar i veckans lördagskrönika:

’Både pep talk och bistra sanningar krävs

Det finns knappast någon region i landet – likgiltigt hur framgångsrik eller krisdrabbad – som inte med kort varsel kan sno ihop ett par snygga powerpoint-presentationer och ett par kreativt omritade kartor som får den aktuella orten eller landsändan att framstå som världens medelpunkt, omöjlig att kringgå för företag och investeringar.

Det tillhör grundkursen 1A i det lokala och regionala tillväxtarbetet att utåt kunna förmedla en bild av oslagbar framåtanda och framsynthet. Väck en ledande regional aktör mitt i natten och fråga om läget i globaliseringens tidevarv och de första yrvakna orden kommer med stor sannolikhet att handla om hur imponerad besökare från omvärlden är av tillväxtkraften och utvecklingsprojekten just där, det händer så mycket positivt just nu, det finns ett sådant go hos alla.

Temat återkommer i olika varianter och med olika grad av entusiasm överallt. Om alla dessa presentationer gav en fullständig bild av läget skulle Sverige inte bestå av annat än beundrade succékommuner och taggade vinnarregioner. Så är förstås inte fallet. Vissa har mer på fötterna och är mer övertygande än andra.
Med det vill jag ha sagt att när en region kallar till pep talk för att berätta om allt som går rätt och ser lovande ut gäller det att hålla en viss distans och söka få syn på helheten, av vilken powerpoint-briljansen bara bjuder en visserligen relevant och viktig, ibland rentav under gnäll och jante fördold, men också noga utvald del.

I veckan arrangerade VINNOVA och Riksbankens jubileumsfond Regionalt toppmöte i Umeå. Det var ett kvalificerat program med intressanta, givande och konstruktiva presentationer av löftesrika projekt och satsningar inom framför allt området skogsteknik och skogsbaserad forskning, där klustertänkande och samverkan mellan akademi, näringsliv och samhälle skapar framstående miljöer på ett föredömligt sätt.

Som Jan Edling från VINNOVA påpekade i sitt anförande är sådana samarbeten en av de viktigaste strategierna för att främja regional tillväxt och skapa en dynamik där små- och medelstora företag kan spela en större roll än i dag.
Den regionala tillväxten förutsätter mycket: bra utbildning och livslångt lärande, regionsförstoring som skapar mervärde och samordnar resurser på ett effektivt sätt, en fungerande arbetsmarknad och infrastruktur, företagsklimat av toppklass, välskötta statsfinanser och forskning på högsta nivå, för att nämna några.
Politiska aktörer kommer i framtiden att tvingas ägna sig långt mer åt regionala utvecklingsfrågor än tidigare.

Just samarbetet mellan akademi, näringsliv och samhälle var det som betonades främst på mötet i Umeå. Att höra om det arbete som pågår i Norrland inom traditionella industrigrenar var därför upplyftande och hoppingivande.
Ändå växte känslan fram att det saknades ett helhetsgrepp i arrangemanget, att det höll sig inom ett begränsat, traditionellt område, utan att riktigt lyfta blicken, utmana och ifrågasätta den regionala självbilden, bortom det förutsägbara.
Av 15 talare på det regionala toppmötet var 12 män. Det handlade mycket om tung, exportinriktad basindustri och forskning med anknytning till den. I en region helt beroende av tillväxt på området är det givetvis intressant. Men svåra och problemorienterade utmaningar för norra Sverige belystes samtidigt väldigt knapphänt.

På ett toppmöte i en del av landet där många kommuner brottas med ensidiga arbetsmarknader, svåra för kvinnor att komma in på, och drömmer om sjudande företagssamhet inom nya områden, känns en sådan sned fördelning problematisk. Antingen beror den på en begränsad bild av regionen hos arrangörerna eller på en brutal ärlighet om hur man uppfattar läget.

Hur ska framtidens offentliga sektor utformas och frigöras? Ger investeringsvågen inom traditionella näringar också möjligheter för en ny småföretagsamhet, med helt andra utgångspunkter, och en mer differentierad arbetsmarknad att växa fram även utanför de större städerna? Om inte, vad händer då? Vilken betydelse har den osäkra befolkningsutvecklingen för de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna? Hur klarar sig norrländska universitet och arbetsmarknader i konkurrensen, om upplevelsen av attraktiva livsmiljöer i en rörligare tid får större betydelse för dem som har frihet att välja?

Vinnarexempel och goda föredömen är viktiga, även för nya, spirande branscher. Men det regionala toppmötet borde även ha vågat ge sig i kast med farhågor, missförhållanden och utmaningar i regionen som hade skapat veckade pannor och grubblande miner bland åhörarna.
När man nu lämnade Folkets Hus och klev ut i vårsolen efteråt var det nästan förvånande att inte nya, glänsande skyskrapor reste sig över regionen med tanke på hur framåt, konkurrenskraftig och strategiskt rätt placerad den är.
En riktig vinnarregion efterlyser och tål att höra även obekväma budskap, som komplement till lovsångerna om allt som görs rätt. Det regionala toppmötet talade länge och insiktsfullt om Norrlands givna trumfkort, men glömde bort att fördjupa sig i ett antal bistra sanningar om Norrlands problem. Det förstnämnda var uppfriskande, det sistnämnda var slarvigt.’