Umebon existerar inte, tack och lov

I veckans lördagskrönika filosoferar jag på nytt lite kring Umeå:

’Umebon existerar inte, tack och lov

Mälaren, säger pappan i Eyvind Johnsons roman "Krilon själv" när trillan går mot ångbåtsbryggan, är Sveriges hjärta. "Vi bor i ett hjärta. Låter det inte trevligt?"
Annelise Bödecker lär ha sagt, citatet återfinns nu på vykort i Berlin: "Berlinarna är ovänliga och hänsynslösa, buttra och rättshaveristiska, Berlin är bortstötande, högljutt, smutsigt och grått, byggarbetsplatser och igenkorkade gator var man går och står – men jag tycker synd om alla människor som inte får leva här!"
"En konstnär", menade Friedrich Nietzsche, "har inget hem i Europa förutom Paris."
"Oavsett var du sitter i New York", skriver E.B.White, "känner du vibrationerna från storslagna tider och framstående gärningar, från ovanliga människor, händelser och projekt."

Vilket citat borde man trycka upp på ett vykort från Umeå? Vad skulle en romangestalt lutad mot, låt säga, Gamla bron viska om sin stad i solnedgången?
Skulle hon knyta näven och utmana den, eller få något milt, försonande i blicken? Skulle drömmarna vandra snabbt över vattnet in mot staden, in i en fascinerande närvaro, eller sträva tillbaka längs älven mot inland och hembygd, eller jaga flygplanen som lyfter mot söder och storstad i uppbrott och bortlängtan?

Vad står Umeå för i de enskilda invånarnas ögon? Varför är man här, när och hur kom man hit och vilka känslor utlöser reflektionerna kring den egna närvaron? Existerar något som skulle kunna sammanfattas med etiketten Umebo? Eftersom mångfald är ett ideal att sträva efter är det förstås meningslöst att söka Svaret. Var och en har sitt eget svar. Men genom att fundera kring de många olika reaktioner, från ett myller av utgångspunkter, som frågorna stimulerar kan man inleda en diskussion om Umeås karaktär och prägel, kvaliteter och brister.

Här finns de gamla som minns Umeå som verklig småort före universitetets tid, och de infödda eller i unga år hitkomna som går mot pensionen efter ett arbetsliv under vilket Umeå vecklade ut blad efter blad i sin tillväxt. Här finns de infödda som nu i tonåren tackar någon för att de fick ha sin uppväxt här, eller förbannar ödet som gav dem Norrland överhuvudtaget.

Här finns de hitflyttade från Norrbotten, från inlandet och från Skellefteå som kanske, man snappar upp det då och då, njuter av att faktiskt kunna vara sig själva i ett slags Norrlandsmetropol där det är lite friare, lite öppnare, liter mer eggande att vara, än på andra håll.
Här finns de som skulle flytta hem till den idylliska mindre ursprungsorten direkt om det bara fanns samma jobb och framtidsutsikter där. Här finns de som kommit hit från södra Sverige och inte vet riktigt vad de ska tycka. Här finns de som kommit från andra delar av världen, frivilligt eller på flykt, och som eggas av eller brottas med livets kastvindar beroende på öde.
Här finns studenterna som hoppas kunna hitta jobb, utkomst och möjlighet att stanna efter studierna i en stad de gillar, och studenterna som vill dra söderut bort från en stad de inte tål, så snart de får en chans.
Här finns kulturfolket som är stolta över det som finns och tillkommer och kulturfolket som är frustrerade över det som saknas eller försvunnit. Här finns akademikerna som hittat rätt och finansiering för stora projekt och akademikerna som hamnat avsides och kämpar med de små medlen bakom den flotta universitetsfasaden.

Här finns småföretagare som blomstrar, småföretagare som kämpar, och småföretagare som tvingas ge upp. Här finns offentliganställda som känner slitet och mödan men inte syftet och erkänslan, och offentliganställda som är relativt nöjda och tillfreds över att få jobba här och inte på en annan ort. Här finns de som bor centralt och de som lever i skärgårdsmiljö. Här finns de som lever på landet eller längtar till landet. Här finns de som tar cykeln i snöstorm och de som tar bilen i alla väder. Här finns de som gillar gallerior och de som hatar gallerior. Här finns naturpoeterna och asfaltsromantikerna.

Charmen med en riktig storstad är ju ofta att den upplöser de flesta identiteter i en gryta av oslagbar mångfald och tolerans; man blänger inte, få bekymrar sig om att leta etiketter att klistra på människorna runt omkring.
Det är en vanlig lovsång till Umeå, att här finns en del av metropolens obekymrade, toleranta öppenhet. Jag hör själv till dem som brukar se det som en väsentlig ingrediens i Umeås potential att växa ytterligare. Här känns den ständigt föränderliga världen mer som en självklarhet än ett hot.

Men det är också en vanlig kritik mot Umeå, att talet om den storstadsliknande öppenheten är en myt, en besvärjelse som utvecklingen de närmaste åren kommer att avslöja när ambitioner och mål inte längre förverkligas och uppnås som förr.
När någon i framtiden skriver den stora romanen om Umeå dessa förändringens år och låter en gestalt stå och spana in mot staden i solnedgången, är det därför förhoppningsvis inte någon symbol för Umebon som viskar sitt omdöme – vilket det än blir. Den typiska umebon är omöjlig att definiera. Den typiska umebon existerar inte. Och det är kanske det allra finaste omdöme man kan ge kulturhuvudstadskandidaten.’