Botniabanan anländer med både räls och drömmar
Botniabanan är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida, med anledning av VK:s reportage på nyhetsplats i tidningen och på vk.se.
’Botniabanan anländer med både räls och drömmar
Botniabanan är som både ett hårt och ett mjukt paket samtidigt. Projektet får byggarbetsplats-stalkers och ingenjörsfreaks att tappa hakan och tindra med ögonen inför de många tekniska utmaningarna, och det får samhällsvetarnördar och nationalekonomer att slicka sig om munnen inför möjligheterna till studier av banans framtida effekter.
Botniabanan är otaliga broar, mäktiga tunnlar och miltals räls – fysiskt, konkret, handfast; traditionell infrastruktur som skär storskaligt genom landskapet.
Men Botniabanan är också en symbol för något större; för drömmar, förhoppningar, ambitioner om tillväxt, välstånd, överlevnad och miljösmarta framtidsperspektiv i en region och kulturbygd som står inför en av sina största utmaningar någonsin: att bevisa för det övriga, stundom djupt skeptiska, rentav ironiska, Sverige att miljarderna till Botniabanan var väl och rationellt investerade.
Uppritad på Sverigekartan ser Botniabanans fysiska sträckning rätt fjuttig ut. Upplevd i verkligheten och via maffiga foton ger den ett storslaget intryck. Men den fysiska dragningen är inte den viktigaste. Det är Botniabanans mentala spårkapacitet som är allra viktigast. Och då symboliserar Botniabanan nog i grunden för de flesta en unik norrländsk kraftsamling. Inte bara när det gäller de faktiska transporterna av människor och gods, utan när det gäller hur man ser på Norrlandskommunernas potential att växa tillsammans på en mängd olika områden.
Botniabanan är ett infrastrukturprojekt, viktigt i sig, men också ett tillfälle och en uppfordran långt bortom rälsljuden i skogarna, längs vattnen, över åkrarna och genom orterna. Nu gäller det att ta chansen, att skapa förutsättningar för livskvalitet, investeringar, entreprenörskap, breddad arbetsmarknad, högklassiga utbildningsmiljöer, rikt kulturliv och konkurrenskraftigt utbud i Botniabanans anda; allt det där som fyller och hör hemma i högtidstalen. Visar en framtida utvärdering att effekterna inte alls blivit de förväntade kommer fel krafter att få vattenmassor på sina kvarnar. Då är det kört för framtida satsningar i norra Sverige av det här slaget.
Så nu är det upp till bevis. För det som anländer till Umeå 2010 är inledningsvis det hårda paketet: rälsen ledd genom tunnlar och buren av broar. Det mjuka paketet, drömmarna om Botniaregionens framtid, måste vi ge innehåll och substans själva.’
